Allt är inte nattsvart i den svenska skolan

Under de senaste månaderna har vi tagit del av nyhetsinslag om att allt är dåligt i den svenska skolan. Lärarna är kassa, eleverna lär sig ingenting, skolorna är undermåliga och att det där med fria skolval inte är bra, att människor som driver friskolor är onda och att kommunpolitiker inte gillar lärare och medvetet försöker jävlas. Dessvärre har jag själv tidsvis ramlat ned i fällan men nu har jag fått nog! Jag vill med det här inlägget lyfta upp mina fantastiska upplevelser under mina år i den svenska skolan. Det handlar inte om alla underbara vänner och rasterna. Det handlar om det viktigaste varje elev har; lärarna. These are my memories of the best teachers in the world:

Karin och Bodil: Mitt bästa minne från grundskolan var inte att jag fick gå på en friskola eller att jag hade roligt tillsammans med mina vänner under rasterna. Mitt bästa skolminne var när jag en dag klarade läsa ord och hela meningar. Kommer ihåg första veckorna när jag började årskurs ett att det var några i klassen som hade lärt sig att läsa under sommaren. Jag var oerhört frustrerad och irriterad. Med hjälp av mina fantastiska lärare, Karin och Bodil, lyckades jag! Det var inte lätt men en dag föll alla pusselbitar på plats. Jag satt vid skolbänken och tittade på tavlan. I högra hörnet stod det dag, datum och veckans uppgifter. Jag tittade på tavlan och började tyst uttala orden och meningarna, bokstav för bokstav. Det var en fantastisk upplevelse. Jag blev så excalterad att jag under resten av läsåret skrev uppgifterna i skolboken i förtid. Alla blev inte glada men huvudsaken för mig var att jag äntligen hade lärt mig att läsa och skriva. Åren gick, jag flyttade och bytte skola och bytte skola ytterligare en gång till eftersom att jag blev antagen till en friskola.

Jonathan East: Alla som studerade på ESN innan 2001 känner Jonathan East. Han var en oerhört sträng och krävande lärare (understatement of the year). Jag grät många gånger under och efter skoltid när jag märkte att jag inte nådde upp till hans förväntningar. Det var värst under matematik- och NO-lektionerna. Jag fick tillbringa flera timmar efter skoltid i själva skolan och hemma för att förstå och skriva mina läxor och inlämningar. I slutändan gav allt hårt arbete och även stöd och hjälp från Jonathan resultat. I efterhand märker jag att det berodde på att han hade höga förväntningar på alla i klassen. Trots att vi några i klassen som inte riktigt hängde med ibland så gav han aldrig upp och sänkte inte sina förvätningar. Han stannade till och med flera eftermiddagar (efter skoltid) i veckan för att hjälpa oss med våra läxor och uppgifter. Jag var oerhört samhällsintresserad och intresserad av historia. Det märkte Jonathan efter att jag hade skrivit en kort uppsats om den svenska stormaktstiden (fortf mitt favoritämne inom historia tillsammans med den svenska frihetstiden). Han lyfte upp mitt arbete och sa till oss (min mamma var i rummet) och sa att jag kanske borde bli historiker eller lärare. Min mamma blev inte glad eftersom att hon tyckte att Jonathan försökte styra mina mål och ambitioner i livet. Jag blev inte glad men jag blev heller inte arg eftersom att han inte var helt ute och cyklade.

Derek Wohlner: Nu börjar det roliga! Derek och Zak hade jag som SO-lärare under högstadiet. Derek mötte jag först i sexan när han vikarierade för Jonathan under några veckor. Derek triggade verkligen igång mitt samhällsengagemang när vi hade en samhällsvetenskaplig introduktionsutbildning. Ganska lik utbildningarna som Folk och Försvar ansvarar för fast mycket bättre och roligare. Hursomhaver. Derek hade jag som SO-lärare i sjukan på högstadiet. Under det året djupdök vi om allt ifrån mänskliga rättigheter, FN, Folkmordet på judar under andra världskriget, situationen för människor i fattiga delar av världen till olika historiska epoker. Vi hade livliga debatter i klassrummet och det hela togs upp till en helt ny nivå efter WTC-attackerna. Jag kommer ihåg när vi diskuterade om det var möjligt att uppnå fred på jorden. Alla, förutom en person, svarade att det är möjligt. En av mina närmsta barndomsvänner, Anna Carin, svarade däremot att det inte är möjligt eftersom att det alltid kommer finnas konflikter mellan människor om allt från mark till vem som ska använda familjebilen. Efter Anna Carins inlägg i diskussionen blev det knäpptyst i klassrummet. Ingen replikerade. Inte ens Derek.

Jason Wroblevski: Ah! När jag tänker på Jason så tänker jag inte på hans fantastiska förmåga att vara ironisk. Han var min lärare i engelska och matematik i sjuan. Handen på hjärtat, och jag vet att minst 99 procent av alla mina gamla klasskamrater i 7C håller med mig, han var den bästa läraren på ESN. Han hade en fantastisk förmåga att göra lektionerna intressanta och roliga. Han höll sig inte till en sorts pedagogik utan växlade. Han hade skyhöga förväntningar på oss, gav oss läxor flera gånger i veckan och var en fena på att rätta allting. Dessutom gjorde han något som vi inte var vana vid. Han presenterade klassernas resultat i matematik och engelska i skoltidningen. 7C var bäst! Vi var bäst i skolan när det kom till att lämna in våra läxor i tid och vi hade även bästa resultaten av samtliga klasser. Vi var till och med bättre än åttorna men framför allt blev vi bättre under läsåret.

Zak Wirk: I åttan fick klassen en ny mentor. Vi kan väl säga att det var nu som alla höll på att genomgå puberteten och att koncentrationsförmågan i klass 8C inte var på topp alla gånger. Zak hade vissa svårigheter att hålla nere ljudnivån i klassrummet. Mitt bästa minne av Zaks lektioner är att han underströk vikten av att kritiskt granska saker och ring i samhället och titta på händelser som påverkat Sverige och världen ur olika vinklar och nivåer och att ifrågasätta diverse påståenden från organisationer, politiska partier, företag etc. 2002 var även ett valår och det var året som jag blev medlem i Moderata Ungdomsförbundet. Det var svårt för mig att dölja mina politiska åsikter för klassen och Zak men det gjorde inte så mycket. Trots att jag och Zak inte var överens politiskt så var han rättvis i sina bedömningar om mina prestationer i klassrummet. Kritiskt granska, att se saker ur olika perspektiv och att våga ifrågasätta. Det är kunskaper som jag använder mig av än idag. Fantastiskt!

Nu är det dags för gymnasieåren!

Katarina Sweding: Var min mentor och lärare i engelska. Det var oerhört konstigt att börja på en ny skola i en kommun som jag knappt hade besökt innan i en klass med människor som jag inte kände. Bubblan ESN hade officiellt spruckit. Jag var oerhört bra på engelska. Jag var så bra att jag med tiden blev lite lat av mig. Väntade med att påbörja mina skriftliga uppgifter, plugga inför proven och även lämna in diverse uppsatser. I slutändan gick det bra ändå. Jag lärde mig massvis med nya saker som ökade mitt ordförråd  och förståelse av pinne-upp-i-rrrrr-engelska. Tack Katarina! Jag har fortfarande lite dåligt samvete över alla gånger som jag fick höra av mina gymnasielärare att jag skulle fått ett MVG i kursen X, Y och Z om jag hade dykt upp och även lämnat det ett specifikt arbete.

Bert Sundbom: Var en fantastisk lärare. Lite som Jason fast annorlunda. Han använde olika pedagogiska verktyg och använde en massa historier för att kunna nå ut till oss. Katarina tog över undervisningen i svenska från och med andra året på gymnasiet.  Jag var oerhört duktig på att hålla i muntliga redovisningar. Jag älskade att hålla föredrag för klassen. Däremot var jag inte lika bra på att skriva. Hur än jag försökte i svenskan så gick det inte riktigt fram. Katarina lyfte upp mina styrkor och uppmärksammade mig om mina svagheter. Det var under den här tiden som allt började vända. Visst det syntes inte på betyget men huvudsaken för mig var att jag lärde mig något och blev bättre. När jag tittar tillbaka på läsåret 05/06 kan jag konstatera att jag har vandrat en lång väg. Om jag inte hade haft Bert och Katarina på mig som två duktiga hökar hade jag fortfarande stampat på samma plats. Jag hade exempelvis aldrig vågat skriva insändare och blogga! 

Hélène Edgren: Var min lärare i kurserna Historia A B och Projektarbetet. Till en början så skrämde Hélène mig och några av mina klasskamrater. Hon var tuff. Jonathan och Jason hade skyhöga förväntningar på oss men Hélènes förväntningar var snäppet högre.  Jag fick tillbringa många timmar med att läsa igenom kursboken och skriva diverse uppgifter. Fick VG i Historia A. Jag blev inte glad men hade inställningen att göra en storslagen comeback under B-kursen. Min bild av Hélène förändrades under första läsåret. Från att ha skrämt mig tyckte jag att hon var en jäkligt duktig lärare som kunde sina grejer. När jag studerade Historia B tillbringade jag mer tid på skolan, efter skoltid, för att plugga och skriva arbeten. Var oerhört aktiv (kanske lite för aktiv) i klassrummet. Vi hade ett gäng treor som läste med oss eftersom att de hade studerat i Cantebury under ett halvår. Nu i efterhand inser jag att jag kanske tog i lite väl mycket när jag försökte visa framfötterna genom att prestera bättre än treorna. Under året gick vi igenom olika svenska och globala epoker. Allt från svenska stormaktstiden till den nya världen efter att muren föll. Den bästa uppsatsen som jag har skrivit, någonsin, handlade om revolutionen i Ungern 1956. När det var dags för betygssnack så hade jag stora förväntningar. Jag hade verkligen gett mitt hjärta och själ under läsåret för att få ett MVG i kursen. Beskedet från Hélène blev dock att jag skulle få ett VG i Historia B. Jag blev naturligtvis lite ledsen men lät inte det förstöra min tillvaro. Några veckor innan skolavslutningen så meddelande Hélène mig om att hon hade ändrat sig. Hon berättade för mig att hon hade gått igenom alla mina arbeten som jag hade lämnat in under året, gått igenom mina muntliga redovisningar och även tagit hänsyn till hur jag hade arbetat i klassrummet. Istället för ett VG fick jag ett MVG i Historia B. Hon sa även några ord som har följt med mig under åren. Hon sa att jag var en målmedveten elev som hade uppnått hennes förväntningar och att hon var imponerad över att jag trots mina utmaningar (min mamma gick bort under våren 04 och min morfar under december 04) var stark och kunde sprida glädje.

David Tingsgård: Han påminner mig lite om Jack Black. Fast en mycket coolare version. Hade honom som lärare i Filosofi A. Filosofilektionerna var något som jag alltid längtade till eftersom att lektionerna var levande. Ibland kunde vi tillbringa en hel lektion att diskutera och problematisera en frågeställning. Det var under Davids lektioner som jag verkligen utvecklade mitt sätt att se på världen, på mig själv och min omgivning. David var den första läraren som fick mig att våga inta en annorlunda position i en sakfråga.  Jag skrev ett arbete om abort och började argumentera mot abort ur ett filosofiskt perspektiv (för att klargöra: jag är för kvinnors rätt att välja). Det var annorlunda men spännande. Jag kommer ihåg att jag var nervös så innan jag ens skulle börja skriva mitt arbete gick jag till David och berättade för honom om ämnet och att jag tänkte pröva en annorlunda approach i abortfrågan. Han log och sa lycka till.

Det här var min historia om ledare som haft en stor betydelse för mig under min tid i den svenska skolan. Jag är övertygad om att det finns fler personer som har varit med om liknande erfarenheter. Det är viktigt att vi upplyser varandra om bristerna i utbildningsväsendet men samtidigt är det viktigt för oss att även lyfta fram det som som fungerar och alla duktiga lärare som arbetar hårt med att hjälpa varje enskild elev att nå målen och att få maxmial nytta av innehållet i utbildningarna.

// Edvin

Annonser

En reaktion på ”Allt är inte nattsvart i den svenska skolan

  1. Själv fick jag hjälplärare i 1-4, från 5-6 gick det bättre.

    I högstadiet blev jag utslängd från tyskalektioner och hamande i stödgrupp för engelska (när jag talade flytande engelska)

    Detta resulterade i att jag lämnade en högerextrimistgrupp då min lärare fannd et viktigare för mig börja resoenra om vad jag tycker, tänker och vem jag är och inte vem andra tycker jag skall vara, den som är ute och slåss och hotar för andra inte var som jag.

    Nu sitter jag en väldans massa år efter sitter jag med en mastersexamen, en sambo från sydamerika och antagen till ett traineeprogram med lovande utsikter.

    Jag älskar mina lärare nu i efterhand. Dock tycker jag synd om dem, fyfan vilken skit jag måste ha utsatt dom för.. men tänk som de ställde upp för mig.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s