Centerpartiet har återigen presenterat idén om att återinföra en ny form av studentexamen, tanken är att landets gymnasieelever ska via diverse prov visa deras färdigheter. Proven ska enligt Helena Von Schantz vara ett ”komplement” till dagens nationella prov som idag är en station där eleverna ska visa deras färdigheter både muntligt och skriftligt. Skillnaden här tyckes vara en namnändring och att det ska vara utomstående examinatorer som rättar proven. Lärarnasriksförbund jublar och ser detta som en ytterligare möjlighet krydda till läraryrket. Folkpartiet är positiva. Jag är inte förvånad. Det som däremot förvånad mig är att SECO och Miljöpartiet ger en försiktig tumme upp. Hursom.
Jag är inte övertygad att införandet av en ny studentexamen är lösningen på den svenska skolans problem, dels för att det blir ytterligare komplement till alla komplement som finns till skolornas prov och kunskapsuppföljningar. Den svenska skolan har flera nationella kunskapsstationer med start från årskurs tre. Utöver detta finns det även bedömningsstöd. Jag tycker det är oerhört bra att man tidigt och tydligt kontrollerar att elever kan läsa, räkna och skriva för att ge stöd och låta dom visa framfötterna. Däremot är risken stor att ytterligare ett centralt komplement, till proven som ska garantera att eleverna faktiskt har lärt sig det dom ska ha lärt sig, leder till att elever och lärare fokuserar undervisningarna på att förbereda inför testerna istället för att fokusera på helheten och även kunskaper som inte är lika enkla att mäta såsom förmågan att hantera förändring samt kunskaper som kanske inte är viktiga för oss idag men som kan vara oerhört viktiga i framtiden.
Istället för att presentera ett lapptäcke tycker jag att man bör reformera hela systemet med dom nationella proben. Om problemet är brist på likvärdighet bör rättningen av dom nationella proven ske av utomstående examinatorer. Utöver detta bör Alliansen, i den kommande forskningspropositionen, fokusera helhjärtat på att prioritera ett lyft av den skolnära forskningen. Det är viktigt, som Margareta Pålson skrev i fredags att metoderna, alltså innehållet i utbildningarna som ges till våra elever, sker på evidensbaserade grunder och att goda erfarenheter därför sprids runt till landets skolor. Fördelen med dessa förslag är dels att lärarkåren kan få både avlastning i jobbet för att fokusera mer på att bli bättre på ordinarie undervisning samt att en bred satsning på skolnära forskning stärker karriärmöjligheterna för landets lärare. Vi borde även fundera på om det är viktigt att göra det enklare för landets elever att reklamera utbildningarna. Idag pratas det mycket om höga förvätningar och krav på landets elever och det är viktigt men låt oss inte glömma bort att det finns många elever i Sverige vars förvätningar inte uppfylls av den svenska skolan. Den svenska skolan är trots allt till för eleverna.
// Edvin
Edvin Alam 
Du har missförstått mig där Edvin. Ett komplement till slutbetyget, inte ett komplement till de nationella proven. Med en studentexamen finns det ingen orsak att ha några nationella prov på gymnasiet. Litet mer översiktliga och genomgripande prov, med mycket bättre sekretess och statlig bedömning och flera chanser om man inte är nöjd med resultatet.
Däremot är det antagligen klokt att ha kvar NP i åk 6 och 9. I Finland har man den typen av nationella prov som ett slags stickprov (som även de rättas centralt) och kallar dem utvärderingar. En viss del av landets elever gör provet i ett visst ämne varje år och får också uttala sig om undervisningen, ämnets betydelse och annat av intresse.
Som lärare förtjänar jag att bli kontrollerad på vad jag verkligen uträttat inte på min dokumentation och närvaro. Eleverna förtjänar en rättvis och opartisk bedömning. Kan vi dessutom bli kvitt den här tröttsamma ideologiseringen av skolpolitiken (som man inte verkar ha i något annat land) är det en stor, stor bonus.