”Ursäkta röran – Förnyelse på gång”

Hej allesammans!

Jag tänker vid tillfälle inleda en större förändring av bloggen. Mitt beslut grundar sig på att jag under senare tid kommit fram till att mikroskrivandet på Twitter och Facebook inte räcker till. Då behöver jag fler ord för att tydliggöra mitt resonemang kring komplexa samhällsutmaningar och även åsikter av partipolitisk karaktär. Har under de senaste veckorna känt att vissa inlägg blivit tolkade av personer som läser det de vill läsa. Lite som fan läser Bibeln. Då tycker jag det är viktigt att ha ett forum där jag kan räta ut eventuella frågetecken och öka chansen för ett gott samtal. För det är just det goda samtalet jag är ute efter. Underrubriken till bloggen blir således ”Partipolitiken räcker inte till” istället för tidigare ”Frihet under ansvar”. En större förändring av layouten kanske kommer vid tillfälle. Får se ifall jag orkar med det.

Våra samhällsproblem blir inte lösta av att människor som bedriver skyttegravskrig gentemot varandra över saker som kan grunda sig på felaktiga tolkningar. (Det finns ju också människor som har intresse på att medvetet vilseleda för att vinna en argumentation men är ju vardagsmat). Våra gemensamma samhällsproblem blir lösta genom att människor av olika åsikter stöter och blöter åsikter med varandra för att i vissa fall komma med en bättre lösning. Förändringen på den här bloggen innebär naturligtvis inte att de partipolitiska inslagen försvinner, utan att de får en annan plats på min prioriteringslista.

Jag kommer mestadels skriva om ämnen som intresserar mig mest. Såsom utbildning, arbetsmarknad, globalisering och infrastruktur. Det händer så mycket inom samtliga av dessa ämnesområden varje dag. Därtill är det viktiga frågor som är avgörande för Sveriges möjligheter att konkurrera på den globala marknaden. Därför vore det kul att dela med mig av spännande erfarenheter och tankar till läsarna men också ett sätt för mig att lufta mina åsikter. När det kommer till globalisering handlar det mest om dess fortsatta drivkrafter och hur vi bör förhålla oss vad vi bör tänka på när vi exempelvis diskuterar möjligheter för människor att ställa om mellan arbeten eller när företag behöver bättre förutsättningar för att rekrytera eller stärka konkurrenskraften. Ett axplock om vad som komma skall. I ganska liten utsträckning. Kommer liksom inte bli som tidigare, att jag kommer skriva inlägg varje dag. Lite sporadiskt. Men oftare jämfört med de senaste två åren.

Hoppas ni är med på resan.

// Edvin

 

Annonser

Timbro trollar om så kallade ”livstidsanställningar”

För er som har följt mig på Twitter under de senaste dagarna, har ni märkt mitt engagemang kring Kommunals arbete under den pågående busstrejken. Man kan väl säga att det hela gick igång rejält när FMSF hyrde minibussar för att som de själva hävdar ”hjälpa patienter och medarbetare”. Nu var och är ju verkligheten den att medarbetare i sjukvården och svårt sjuka patienter har en möjlighet att ta sig till och från Södersjukhuset, Danderyds Sjukhus och Karolinska Sjukhuset. Det finns bussar som åker till och från Sjukhusen och ambulanspersonalen har inte gått ut i strejk. Därtill är det så att det finns tydliga regler för hur man får strejka i Sverige. Regler som upprätthålls av institutioner. Det råder ingen vilda västern på svensk arbetsmarknad som vissa har fått för sig. Det är tråkigt. Att en felaktig världsbild leder till en fullständig krasch i diket.  Faktum, och det är viktigt att poängtera flera gånger särskilt mot personer som jämför Sverige med andra länder när man exempelvis diskuterar relativ fattigdom och dylikt, att Sverige är ett av få länder där det råder lugn och ro på arbetsmarknaden. Vi har bland de lägsta konfliktdagarna i världen. Det innebär att människor som arbetar kan fokusera på sitt arbete och försörja sig själv och sina samt att hårt arbetande företagare kan fokusera på att stärka konkurrenskraften hos företagen. Åk runt till kontinenten och fråga människor hur roligt det är när hela städer och stannar upp på grund av strejker. Då snackar vi massiva strejker som till och med påverkar transporterna.  Det är inte roligt i synnerhet när stora delar av Europa fortfarande haltar och har svårt med tillväxten och statsfinanserna.

Hursomhaver. Det här inlägget handlar inte om den pågående busstrejken, människor med felaktig världsbild eller om hur vår arbetsmarknad är jämfört med andra länder. Anledningen till att jag skriver ett längre inlägg beror i huvudsak på att Timbro kastat sig in diskussionen om ett av förslagen som Kommunal har presenterat. Kravet om att arbetstagarnas anställningsavtal inte per automatik ska förändras vid byten av entreprenörer vid upphandlingar. Idag kan det vara så att människor som exempelvis haft fasta anställningar går miste om dem vid byten av entreprenörer eller att de överhuvudtaget inte ens får en fast anställning eftersom att olika företag kan kamma hem upphandlingarna. Kommunals krav är att byten vid entreprenörer inte ska innebära en försämring av anställningsavtalen.  Malin Sahlén som är ansvarig för samhällsekonomiska frågor på Timbro skriver på SvD Brännpunkt bland annat att ett sådant krav är orimligt. Malin Sahlén skriver att kravet leder till så kallade ”livstidsanställningar”. Vidare presenterar Malin Sahlén en konspirationsteori om att Kommunals egentliga syfte med kravet är att motverka upphandlingar av offentliga tjänster. Vad tycker jag då om detta? För det första. När jag hör ordet livstidsanställningar så tänker jag på anställningsformer där man absolut under några omständigheter inte kan avskeda människor på grund av arbetsbrist eller andra skäl. Att man har en anställning på livstid. Hela livet ut. Faktum är att kravet på Kommunal inte är en livstidsanställning utan det handlar om att anställningsavtal inte får förändras hursomhelst och att människor har goda möjligheter att få en fast anställning. Mycket av servicen från det privata och offentliga grundar sig på att man har en fast anställning. Banklån är ett exempel och i vissa fall kunna hyra en bostad i första eller andra hand. Helt klart att människor som arbetar hårt och regelrätt sliter ut sig själva ska kunna få lån för att köpa en bostad och därmed kanske göra en bostadskarriär. Det är beklagligt att Timbro ägnar sig åt dimridåretorik. En retorik som det är oerhört enkel att slå hål på. Det förstör förtroendet för en Tankesmedja som annars, i exempelvis välfärdsfrågorna, presenterar nya intressanta perspektiv. Sedan är det faktiskt inte kravet orimligt. Parter på arbetsmarknaden har under denna avtalsrörelse tecknat avtal om att anställningsavtalen inte ska förändras vid byten av entreprenörer. Skedde i förra veckan faktiskt mellan SEKO och Almega. Så visst går det att implementera något liknande även för busschaufförerna. När det kommer till teorin om att Kommunal egentligen vill slopa upphandlingar så är det nog bäst ifall Kommunal svarar på anklagelsen. Jag tror snarare att ett oförändrat anställningsavtal vid byten av entreprenörer ökar förtroendet för upphandlingarna hos arbetstagarna.  Man får in en ökad grad av flexicurity avtalsvägen. Entreprenörerna kan hitta nya lösningar för att utveckla offentliga tjänster, det offentliga får bättre verksamheter och människor som arbetar med tjänsterna har en grad av trygghet kvar. Fack, arbetsgivare och den dåvarande regeringen i Danmark hade aldrig kunnat genomföra den danska flexicurity-modellen (som för övrigt ytterst få pratar om idag) utan att balansera förändringarna i den danska arbetsrätten med omfattande reformer i arbetslöshetsförsäkringen.

Avslutningsvis tror jag att parterna, inom kort, kommer träffa ett bra treårigt avtal som är bra för arbetsgivarna och arbetstagarna. Det här är inte första och definitivt inte sista gången parterna på arbetsmarknaden är oense. Nästan 100 år av svensk historia visar att parterna alltid hittar varandra och tar ansvar för svensk ekonomi, för företagens konkurrenskraft på världsmarknaden och människors möjlighet att försörja sig själva med goda villkor. Vi har en fantastisk modell som blir bättre för varje avtalsrörelse eftersom att det är parterna och inte politikerna som bär ansvaret.

// Edvin

Alliansen – Säker röst på tunnebana och Förbifart Sthlm. S, V och Mp – Tystnad.

Idag är jag oerhört glad. Och stolt! På Dagens Nyheters debattsida presenterade regeringens förhandlingsperson och biträndande förhandlingsperson HG Wessberg och Catharina Håkansson Boman inriktningen för tunnelbanans utbyggnad i Stockholmsregionen. Kort och gott kan man säga att förslagen man prioriterar är Tunnelbana till Nacka med bland annat stationer i Sofia och Hammarby Kanal. Dragningar till Nacka kan kompletteras förstärkningar i Gullmarsplan och Slakthuset så att Hagsätralinjen blir en del av den blåa linjen. Måste bara säga att denna dragning är ytterst intressant, tilltalar mig oerhört mycket. Dels för att utbyggnaden också frigör kapacitet på den gröna linjen. Tunnelbana till Solna, via Hagastaden med möjlig förlängning till Arenastaden. Tunnelbana till Barkarby via Akalla och därmed förbindelse med pendeltågstrafiken.

Sammantaget innebär dessa prioriteringar och förhandlingar mellan berörda kommuner, Stockholms läns landsting, privata intressenter och staten att vi är ett kliv närmre en bred utbyggnad av kollektivtrafiken. Förslagen är bra för tillväxten, jobben och stockholmarnas vardag. Stockholm växer. Det är fantastiskt. Men befolkningstillväxten vi vill ha innebär också att vi måste kontinuerligt vårda och utveckla vår infrastruktur. Både vägar och spår. För att det stärker sammanhållningen i regionen och gör att tillväxtens frukter kan gynna hela regionen och inte vissa delar. Det är under Alliansens ledarskap som vi på riktigt har över 100 miljarder kronor i viktiga investeringar, både på vägar och spår, i hela Stockholm. Miljöpartiets, Socialdemokraternas och Vänsterpartiets prat och luftslott är ersatta med riktiga investeringar. Det är något vi ska vara stolta över!

Varken Miljöpartiet, Socialdemokraterna eller Vänsterpartiet har gett några tydliga eller gemensamma besked om viktiga infrastruktursatsningar i Stockholm. De är inte ens eniga i frågan om Förbifart Stockholm. Vänsterpartiet och Miljöpartiet vill skrota Förbifart Stockholm medan Socialdemokraterna… Tja säger sig vilja bygga men senast de gav ett besked så var beskedet att Förbifarten skulle skjutas upp i flera år. Unga Socialdemokrater gick under brinnande valrörelse och lovade att Förbifarten inte skulle byggas. Därtill har de vid tillfällen sagt sig vilja underminera finansieringen av Förbifart Stockholm. Så tar man inte ansvar för hela Stockholmsregionen. Frågan om vad de tre vänsterpartierna tycker är viktig och aktuell. Stockholmarna måste få veta vad som gäller. Viktiga infrastrukturinvesteringar i Stockholm får inte myglas bort bakom stängda dörrar efter valet. Det är just de oklara beskeden och myglet som bidragit till att Stockholm gått miste om viktiga infrastrukturinvesteringar under de senaste trettio åren. Sedan är det intressant att få veta hur viktig frågan om Förbifart Stockholm och andra väginvesteringar är för Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Är frågorna kabinettsfrågor? Det vill säga: Kommer Miljöpartiet och Vänsterpartiet vägra samarbeta med partier som även vill investera i strategiskt viktiga vägprojekt som exempelvis Förbifart Stockholm?

Nu ska jag fortsätta vara glad och stolt. Över Stockholm. En röst på Alliansen i Stockholms kommuner, Stockholms läns landsting och till riksdagen är en säker röst på tunnelbana och väginvesteringar.

Andra som kommenterat:

Finanslandstingsrådet, Finansborgarrådet och Finansutskottets ordförande.

// Edvin

Alliansen i Sollentuna – Det handlar om förtroende även mellan valda

För några dagar sedan gick Kristdemokraterna, Nya Moderaterna och Folkpartiet i Sollentuna ut med ett pressmeddelande om att de fortsätter allianssamarbetet utan Centerpartiet i Sollentuna. Bakgrunden beror inte på Centerpartiet utan på samarbetssvårigheter med gruppledaren Anna Myrhed. Jag tycker det är oerhört tråkigt att Centerpartiet inte längre är en del av Alliansen i Sollentuna. Om det är något jag hoppas på så är det att Centerpartiet hittar tillbaka till samarbetet med oss övriga i Alliansen. Det har funnits och finns det ett väldigt stort utrymme att profilera det egna partiet och komma med egna initiativ. Det är något jag har märkt i mitt nämndarbete, i samtliga nämnder jag suttit i, under de senaste åren.  

Utan att tala för andra, kan jag säga att samarbetet med Bo Hansson i Utbildnings- och arbetsmarknadsnämnden har varit exemplarisk. Han har varit en fantastisk företrädare för Centerpartiet men också för Alliansen. I vått och torrt. Det var på Bo Hanssons initiativ som Utbildnings- och arbetsmarknadsnämnden i våras beslutade att utreda förutsättningarna att införa SFF (svenska för företagare) som ett komplement till SFI (svenska för invandrare). Jag kommer verkligen sakna honom i nämndarbetet. Det var bland annat genom Anna Von Essens (dåvarande centerpartist) ordförandeskap i Integrations- och demokratinämnden under förra mandatperioden som jag lärde mig det praktiska arbetet i organisationen.  

Klimatet är tufft i politiken eftersom att det finns många olika viljor i partier och mellan partier. Men för att ett samarbete ska fungera bra är det viktigt att vårda samarbetet samt visa respekt mot sina politiska kollegor som man samarbetar med. Det är på den punkten det har brustit mellan gruppledarna.  Om det är något jag har lärt mig, av egen erfarenhet och av andra personer, så är det att politik handlar om förtroende. Mellan människor. Inte bara mellan förtroendevalda och medborgare utan även mellan förtroendevalda. Om man velar fram och tillbaka i frågor av samma karaktär, inte är transparent gentemot kollegorna, höftar fritt utan förankring eller förvarning vid tillfällen, inte tar hänsyn till samarbetet, vägrar ta in feedback från kollegorna och vägrar tar ansvar eller vågar stå fast vid tidigare fattade beslut så kommer förtroendet att sjunka. Det är vad som har hänt. Man bedriver inte politik på det sättet. Man bedriver inte något slags relationsarbete på det sättet överhuvudtaget.Tydlighet, ärlighet och respekt gentemot de man arbetar med lägger grunden för ett friskt och starkt samarbete.

Det är många som frågat sig vad som kommer hända med politiken härnäst. Ja. Ingenting. Vi förverkligar det vi gått till val på. Mål och visioner. För ett bättre Sollentuna även för framtida generationer.  

// Edvin 

Angående stiftelseombildning av Uppsala Universitet

Tidigare idag presenterade regeringen förslaget om att ge lärosäten möjlighet att ombildas till stiftelser. Frågan har bubblat under väldigt lång tid och jag gissar att diskussionerna kommer ta ta fart runtom i universitetssverige. Uppsala Studentkår har kommenterat regeringens förslag, kort och gott är meddelandet: Keep calm och låt inte diskussionerna om högre utbildning i Sverige reduceras till kapitalförvaltning. För egen del, med tanke på att jag är nominerad av kåren att sitta i Uppsala Universitets styrelse från och med årsskiftet (ifall Uppsala Studentkår får två ordinarie platser) så kan jag meddela följande: Det finns i dagsläget ingen bred majoritet i kårfullmäktige att överhuvudtaget driva frågan. Vid en eventuell omröstning kommer jag att således därför rösta nej till en stiftelseombildning. Mitt ställningstagande grundar sig på det jag meddelade Kårfullmäktige under konstituerande fullmäktige:

Kårpolitik, som all sorts politik, handlar om förtroende. Att förtjäna förtroende – i mötet med andra människor. Ifall jag tar plats i Uppsala Universitets styrelse kan jag ge ett tydligt besked: Jag kommer inte representera mig själv eller Moderata studenter. Jag kommer representera Uppsala studentkår och min förhoppning är att representera hela kåren även de som inte röstade på mig. Det är sådant ledarskap som behövs. I synnerhet kring frågor rörande Uppsala universitets organisation.

Det är bland annat av beskedet ovan som jag blev nominerad av Uppsala studentkårs Kårfullmäktige att ta plats i Uppsala Universitets styrelse.

SvD

// Edvin

Ungdomsarbetslöshet (studerande, friktionsarbetslösa och NEET)

Under de senaste dagarna har diskussionerna om hur man mäter arbetslöshet, i synnerhet bland unga, blivit en het potatis. Det hela började med att Statistiska Centralbyrån publicerade en utförlig rapport om ungdomsarbetslösheten, dess sammansättning samt val av definitioner och internationell jämförelse. I den allmänna debatten framkommer det oftast att ungdomsarbetslösheten (15-24 år) skiftar mellan 20-25 procent. Påståendet är rätt och tittar man längre tillbaka på tiden kan man se att den varit lika hög under nästan hela 2000- talet.Däremot innebär det inte, som Statistiska Centralbyrån påpekar, att en fjärdedel av alla ungdomar är arbetslösa. De allra flesta har gymnasiala eller eftergymnasiala studier som huvudsaklig sysselsättning. I Sverige finns det cirka 1,2 miljoner människor i åldrarna 15-24 år, cirka en halv miljon av dessa studerar på heltid.  Nästan en halv miljon unga människor är idag sysselsatta.

Bild

Tittar man på ungdomarna i åldrarna 15-24 år, som räknas som arbetslösa enligt den officiella statistiken är nästan hälften av dem studerande något som backas upp av rapporten från SCB (bilden ovan). Anledningen till att länder som exempelvis Danmark, Tyskland och Österrike har lägre ungdomsarbetslöshet beror bland annat på att de har väl utbyggda lärlingssystem i utbildningssystemen. Det innebär att lärlingarna, eftersom att de arbetar några timmar, inte räknas som arbetslösa i den jämförande statistiken. Dock är det viktigt att inte stanna där, för att få grepp om hur situationen är bland ungdomar i Sverige idag är det viktigt att gräva ytterligare i statistiken. Specifikt arbetslöshetens längd bland ungdomar.

Bild

Enligt SCBs jämförande studie är Sverige det land där störst andel ungdomar, cirka 32 procent, är arbetslösa i mindre än månad. Därtill var Sverige ett av länderna där lägst andel av ungdomsarbetslösheten utgörs av långtidsarbetslösa (arbetslösa i mer än sex månader eller mer). Statsminister Fredrik Reinfeldt lyfte bland annat upp dessa aspekter av ungdomsarbetslösheten igår. Det var och är bra att titta på ungdomsarbetslösheten ur olika perspektiv för att kunna göra rätt analys av samhällsproblemet. Att Mikael Damberg och Stefan Löfven har svårigheter med det är förståeligt, de har fortfarande inte lärt sig av misstagen från förr. Gör man rätt analys av läget kan man därmed även presentera rätt lösningar för att möta arbetslösheten bland ungdomar. Ungdomar som studerar heltid på universitet kanske inte är i akut behov av arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Exempelvis lyfte Fredrik Reinfeldt upp yrkesintroduktionen som en lösning för att dels minska klyftan mellan arbete och studier samt pressa tillbaka ungdomsarbetslösheten. Andra lösningar handlade om att fortsätta reformera den svenska skolan för att minska utslagningen från den svenska skolan. Detta är däremot inte den enda metoden att titta på arbetslöshet bland ungdomar. Ungdomar är inte en homogen grupp, vissa har bättre fäste än andra på arbetsmarknaden även bland de som är arbetslösa.

EUs statistikmyndighet, Eurostat, har under de senaste åren tagit fram kompletterande arbetslöshets- och sysselsättningsmått. Dessa kompletterande mått ger oss en fördjupad bild om vilka sociala omständigheter människor, i det här fallet ungdomar mellan åldrarna 15-24 år, lever under. Det ger oss en bättre bild för att se hur svårt respektive enkelt det är för vissa ungdomar att komma in på arbetsmarknaden. Ett sätt att mäta detta är att titta på måttet NEET, (Not in employment, education or training), personer som varken arbetar, studerar eller deltar i arbetsmarknadspolitiska program. Tittar man på utvecklingen för andelen ungdomar i åldrarna 15-24 år som varken arbetar eller studerar så har andelen sjunkit sedan 2006 från 9.3 procent till 7.8 procent enligt Eurostat. Jämför man Sverige med övriga EU-länder har vi klättrat även upp på toppen i EU över länder med lägst andel ungdomar utanför arbetsmarknaden eller studier. Från plats 12 år 2006 till plats 7 år 2012. Det är tro det eller ej en framgång eftersom att NEET-siffrorna legat på omkring 10 procent under ganska många år. När det kommer till just den här gruppen ungdomar anser jag att det viktigaste vi kan göra är kort och gott glädjas över att färre står helt utanför men samtidigt är det viktigt att blicka framåt. Det är en grupp ungdomar som inte har en ställning alls på arbetsmarknaden med stor risk för att hamna i permanent utanförskap. Därför är det viktigt att titta på förebyggande lösningar samt lösningar på kort och lång sikt.

Ett sätt att förebygga att ungdomar inte hamnar utanför arbetsmarknaden eller utbildningsväsendet är att införa en framtidsstart i grund- och gymnasieskolan. Vi måste hjälpa unga människor som riskerar att ramla ut utbildningsväsendet innan de gör det och hjälpa tillbaka de som redan hamnat i utanförskap. Jag tycker att det regeringen har gjort inom ramen för Folkhögskolan, de studiemotiverade kurserna, är helt klockrena. Dock behövs det sannolikt fler åtgärder i den riktningen. Framtidsstarten består av tre delar, ett nationellt studie- och yrkesvägledarlyft riktat i grundskolan, yrkesstart och omstart för ungdomar under 20 år

YrkesstartRiktar sig till grundskoleelever som inte är säkra på vad de vill göra i framtiden. De får möjligheten att mellan 6-12 månader (20 – 40 studieveckor) bekanta sig med olika yrken och utbud av yrkesstudier. Innehållet är individuellt för att tillgodose varje enskild elevs behov. Eleverna får även en möjlighet att bli behörig till teoretiska gymnasieutbildningar. Omstart – Riktar sig till grundskoleelever som behöver mer tid för att bli behöriga till ett nationellt program eller yrkesutbildning samt till personer under 20 som saknar behörighet till nationellt program eller yrkesutbildning. Studielängden är ett år och deltagarna får under läsåret en möjlighet att bekanta sig med olika utbildningar på gymnasiet eller Folkhögskolan. Skillnaden med vuxenutbildningen är att den nedre gränsen försvinner, det blir mer hands on gentemot en grupp ungdomar som behöver andra insatser än att kanske gå tillbaka till skolbänken.

Detta är ingenting nytt. Under 2010 inledde Finland ett nationellt program för att bland annat ge stöd åt ungdomar som behöver vägledning inför valet av arbete och fortsatta studier. Syftet med den finska modellen är att sänka trösklarna mellan grundläggande och eftergymnasial utbildning genom att minska antalet felval i skolan. En utvärdering av Utbildningsstyrelsen, Finlands motsvarighet till Skolverket, visar att 70 procent av deltagarna har inom minst ett år hittat en studieplats inom en yrkesutbildning, vid ett gymnasium eller en folkhögskola eller gått över till arbetslivet eller ingått läroavtal.

Avslutningsvis. Fredrik Reinfeldt ägnade sig inte åt någonting annat igår än att beskriva verkligheten som den faktiskt är med hjälp av officiell statistik. Fredrik Reinfeldts styrka består inte enbart av att han kommer gå till val med det enda regeringsalternativet. Fredrik Reinfeldts styrka är att han klarar av att titta på komplexa samhällsproblem ur många olika perspektiv.

SR, DN

// Edvin

Ett ord: Kalldusch!

Då är dagen, som väldigt många väntat på, äntligen här! För några minuter sedan publicerade Statistiska Centralbyrån vårens stora väljarundersökning. Det finns ett ord att beskriva dagens mätning: Kalldusch. För ett parti som gör anspråk på att företräda hela Sverige duger inte dagens mätning. Faktum är att opinionsutvecklingen de senaste månaderna borde varit en varningslampa och för att komma tillbaka på banan krävs riktiga tag genom en politik som har sin utgångspunkt i människors vardag.

Det är viktigt att hela partiet rycker upp sig i frågor rörande jobben, skolan, välfärden och ekonomin. Både lokalt och nationellt. Nya Moderaterna har tappat förtroendemark i dessa viktiga frågor under det senaste året och för att vinna valet måste vi vinna väljarnas förtroende i dessa viktiga frågor. Varje dag. Det räcker inte med att säga pass eller ignorera de senaste mätningarna för risken är stor att de blir valresultat om ett år.

Lågkonjunkturen är inne på sitt femte år och till skillnad från tidigare påverkar även konjunkturläget även storstadsregionerna vilket i sin tur kan ha påverkat opinionsläget. Väljarna vet om att Sverige har klarat krisen relativt väl men de kommer knappast belöna oss för tidigare förtjänster. Addera vårens diskussioner om utmaningarna inom hälso- och sjukvården, äldreomsorgen och skolan så blir bilden tydligare. Det är klart att det blir ett förtroendetapp, i exempelvis Stockholmsregionen, när föräldrar ser att barnen inte får jobb eller att skolorna inte håller måttet. För att vinna tillbaka förtroende räcker det inte med att säga ordet förnyelse. För att vinna förtroende och val behöver vi ha en politik för framtiden som vinner förtroende hos breda väljargrupper inklusive de lättrörliga. Det politiska alternativet som lyckas bilda breda väljarkoalitioner är alternativet som kommer vinna valet.

Jag har sagt det många gånger och jag säger det ytterligare en gång till: För att vinna valet måste vi alla arbeta tillsammans. Nationellt men framför allt lokalt. Våra nationella företrädare har ett högt förtroende hos väljarna men de kommer inte kunna vinna väljarnas förtroende och valen åt oss andra genom att skriva artiklar, säga oneliners i rutan eller hålla flertalet presskonferensen.  Ansvaret för att vinna både förtroende (i synnerhet i välfärdsfrågorna) och val hamnar på oss andra. Vi som är aktiva i lokalpolitiken, som är förtroendevalda i diverse nämnder och föreningsstyrelser har ett lika stort ansvar om inte större att bygga en bred och fast bas inför supervalåret 2014. Det kräver bred samhällsanalys, mest förtroendeingivande lösningarna på största samhällsproblemen i frågor som är viktigast för väljarna (ekonomin, jobben och välfärden – därutöver att vi visar att vi kan ta ansvar) och att alla tar ett kliv framåt genom att vara där väljarna befinner sig. Därtill är det viktigt att inte heller göra onödiga snedsteg som kan tära på förtroendet. Inget mindre duger eftersom att ingen annan kommer göra jobbet år oss. Det är vi själva som bär ansvar för hur det går fram till och under 2014. Varje dag är en valdag!

DN, Aftonbladet, SvD, Expressen, SR

// Edvin

P.s. De som drar en parallell till opinionsutvecklingen innan valet 2010 får minus i min bok. 2013 och 2014 är inte 2009 och 2010. Det är inte Mona Sahlin mot Fredrik Reinfeldt. Det är Stefan Löfven mot Fredrik Reinfeldt. Vardagen, för många människor, ser annorlunda ut nu än tidigare. Förra gången vann vi även på att oppositionen inte kunde matcha Alliansen. De lär inte göra samma misstag 2014. Fastna inte i gamla spår!