Alla vill ha något men ytterst få tar ansvar för att helheten ska gå ihop.

Förtroendevalda översvämmas nästan dagligen av hedervärda förslag från olika intressen. Det kan handla om allt från att en branschorganisation vill ha en skatteförändring till att en facklig organisation som kräver en särskild lönesatsning för den egna gruppen. Det finns även exempel på offentliga verksamheter som – i budgetunderlag – föreslår att den egna verksamheten ska få utökade ramar antingen för att uppnå vissa mål eller att kunna påbörja nya projekt. Lokalpolitiker brukar uppvaktas av intressegrupper som vill ha en ny idrottshall, kultursatsning, busslinje and so on. Utspelstemperaturen på nationell nivå, i synnerhet från intresseorganisationerna, ökar gradvis under våren för att sedan nå sin peak ungefär strax innan politikerveckan i Almedalen. Min bild är att ytterst få av dessa intressen tar ansvar för helheten.

Mitt i alla dessa utspel står alla förtroendevalda som – till skillnad från alla dessa intressen – måste ta ansvar för helheten. Få budgeten att gå ihop, inte bara under ett enskilt år utan långsiktigt och ta hänsyn till eventuella målkonflikter. Jo, jag är väl medveten om att det finns förtroendevalda som saknar budgetdiciplin och som saknar förmåga att se eventuella målkonflikter. Självfallet ett problem och säkert något som jag säkert kommer få återkomma till vid ett senare tillfälle.

Hursomhelst. Jag tycker fler – om inte alla – förtroendevalda borde ställa ett par frågor, innan de tar ställning till alla dessa i många fall hedervärda förslag. Till exempel: Hur kan vi uppnå detta inom nuvarande budgetram? Hur ser den långsiktiga finansieringen ut givet senaste prognoserna? Tar ni höjd för eventuell nedgång i ekonomin? Håller kalkylen eller finns det risk för att det blir dyrare? Det finns andra grupper som föreslagit andra idéer, varför är just din idé viktigast? Kan du tänka dig utgiftsväxla mot något annat inom verksamheten för att förverkliga din idé? Om ja, vad ska vilken utgiftspost ska vi dra ned på? Om nej, varför ska vi inte utgiftsväxla? Ser du några eventuella målkonflikter?

En invändning mot denna approach är att tröskeln för att komma med förslag kan bli högre. Sant. Det kan bli svårare för vissa intressen att presentera förslag eftersom de måste tänka på flera olika saker istället för det enskilda förslaget. Däremot tycker jag att vi förtroendevalda har en skyldighet att i alla lägen visa verkligheten i vår vardag, att vi har ett större ansvar än att säga ja eller nej vid en votering. Dessutom kan vi, genom förvaltningarna, göra det enklare att delta genom att till exempel tillgängliggöra större delen av budgetarbetet. Göra det enklare för medborgare att ta del av de senaste prognoserna, visa hur vi går till väga när vi väger för- och nackdelar mot varandra.

Förtroendevalda har ett oerhört stort ansvar, det främsta ansvaret enligt min mening är att förvalta skattebetalarnas pengar på bästa möjliga sätt. I det läget tycker jag det är rimligt att våga ställa krav på alla som kommer med förslag att även ta ansvar för att få ihop helheten. Det är trots allt någon annan som betalar.

// Edvin

Moderaternas problem är politiskt

Det var nog inte en munter veckoavlsutning på moderata partikansliet i slutet av förra veckan. Inom några timmar kom tre stycken mätningar (varav två stycken opinionsmätningar) som visade att Moderaterna tappat kraftigt i opinionen och att fler väljare ser Annie Lööf som ledare för Alliansen.  Man behöver inte vara ett geni för att klura ut att tappet i opinionen för Moderaterna i viss utsträckning beror på beskedet om att man nu vill återgå till att låta riksdagen återigen bli riksdag istället för en stuga för människor som är intresserade av retorik och teater. Problemet för Moderaterna i dagsläget är dock inte strategiskt utan snarare politiskt. Om man tittar på formen för partiet i opinionen under en längre tid kan man se att Moderaterna började tappa mark hos väljarna under hösten 2016, långt före beskedet om att återgå till normal parlamentarisk praxis.

Min bedömning är därför att Moderaternas främsta problem inte beror på strategiska val av typen hur partiet ska få igenom sin politik i riksdagen.  Moderaternas främsta problem är politiskt. Det saknas många reformförslag inom en rad olika områden för att på allvar lösa vår tids samhällsproblem och jag tycker att partiet lägger allt för stort fokus på snäva frågor som engagerar ett fåtal väljare. Missförstå mig rätt. Det är bra att Moderaterna har omprövat migrationspolitiken, delar av försvarspolitiken och försöker motarbeta poliskrisen. Men. Dessa tre frågor (inklusive att driva lokala tiggeriförbud) kan inte vara huvudbudskapen i den kommande valrörelsen. Den som vill vinna val i Sverige måste framför allt ha förtroendefulla reformer om jobben, skolan, sjukvården och ekonomin. Och på dessa områden, inte minst inom sjukvården, saknar Moderaterna svar på väljarnas frågor. Under de senaste veckorna, samtidigt som det pågått en poliskris i landet, har vårddebatten tagit fart. Medier har flashat om vårdplatspriset, brister på personal och att patienter skickas till andra länder. Var har Moderaterna hållit hus i den debatten? Vilka är de moderata förslagen för att lösa bristerna i vården?  Man behöver inte dela analysen om att problemet i sjukvården beror på vårdplatsbrist (det kan ni för övrigt läsa mer om här) men partiet bör åtminstone anstränga sig för att presentera reformer för att förbättra sjukvården i hela Sverige. Om Moderaterna lägger för stor kraft åt att enbart prata om frågor som är av samma karaktär – i detta fall polis, försvar och migration  – kommer valresultatet att landa därefter.

Lösningen för att Moderaternas svacka i opinionen inte blir permanent utan tillfällig ligger dels i att de reformgrupper som partiet presenterat på allvar presenterar gedigna reformförslag för att lösa Sveriges problem och dels att Moderaterna tänker till ytterligare en vända om huvudbudskapen inför den stundande valrörelsen. Idén om och arbetet bakom bidragstaket, som presenterades i Almedalen förra året, bör vara ett positivt exempel på hur Moderaterna bör arbeta framledes. Det är en klok reform som gör det mer lönsamt att arbeta (en stark svensk värdering), sträcker sig över flera politiska områden (jobb, integration och ekonomi), och tydliggör skillnaderna i svensk politik mellan Moderaterna och Socialdemokraterna. Kontentan: Om Sverige ska kunna mer måste Moderaterna leverera bättre. Och i det arbetet måste samtliga engagerade – inklusive lokala företrädare – dra sitt strå till stacken.

// Edvin

Alla partier har samarbetat, samtalat, förhandlat, haft passivt och eller aktivt stöd av varandra. Upp ur sandlådan!

Det är rätt så skönt att damma av den här gamla bloggen. Jag har under de senaste veckorna känt ett stort behov av att skriva av mig om olika sorters frågor, allt från hur tråkigt det är att följa svensk politik i dagsläget till att svenska mediers bevakning av EU-politiken kan bli bättre. Något säger mig att jag kommer skriva lite mer om solskenshistorier och problem i den svenska välfärden, i synnerhet i sjukvården jämfört med tidigare.

Det har varit oerhört märkligt att följa svensk politisk debatt och debatten om debatten under den senaste tiden. Vänner och bekanta i många partier som jag haft förmånen att lära känna genom åren har ställt upp i en slags inofficiell säsong av Paradise Hotel. Samtidigt som politiska företrädare, politiskt engagerade, journalister och andra samhällsengagerade behandlar det politiska arbetet som en lekstuga har vi till exempel stora strukturella problem på arbetsmarknaden, en dysfunktionell bostadsmarknad, en polisorganisation med stora problem och en välfärdsdebatt som inte rört sig en millimeter sedan valet 2014.

Hur ska de politiska partierna på något sätt förmå att lösa några av dessa problem när fokuset ligger på spelet och misstänkliggörandet av motståndaren? En del av svaret är naturligtvis att partierna måste gå back to basic. I den vanliga världen är inte Anna Kinberg Batras besked om att återgå till vanligt riksdagsarbete något omvälvande även om det bryter mot senaste årens framväxande praxis. Påminner lite om ilskan och förvåningen över att Moderaterna och Socialdemokraterna i viss utsträckning återställer delar av den svenska migrationspolitiken. Hursomhelst. Regeringen måste få stöd för sin politik i riksdagen. Jag har inte sett någon klaga över detta förfarande i exempelvis EU-nämnden, där regeringen både åkt på stryk och fått grönt ljus inför viktiga EU-förhandlingar. Detta förfarande bör självfallet därmed vara norm i hela riksdagsarbetet.(Tanke: Sammanträden i samtliga utskottsmöten bör webbsändas så att väljarna kan ställa partierna till svars för olika ställningstaganden).

Ett annat sätt för den nuvarande regeringen och framtida regeringar att sondera terrängen i syfte för att få igenom reformer är att aktivera riksdagsledamöterna, till exempel genom att tillsätta ytterligare parlamentariska utredningar.  Det som förvånade mig mest med den efterföljande debatten om Anna Kinberg Batras besked var att många var oerhört snabba med att stänga dörrar genom att skriva likevänliga statusar på facebook och retweetraketer på twitter. Men. Om man tar ett kliv tillbaka och andas kan man se att alla partier är lika goda kålsupare, inklusive företrädare från partier som stolt proklamerat att de inte tänker samtala, förhandla, samtala eller stödja sig aktivt av det ena eller andra partiet. (Ytterligare en tanke: Det behövs en särskild samordnare för att bena ut lingot om samarbete, förhandling, samtal och dylikt). Den tidigare alliansregeringen och den nuvarande S/MP-regeringen har tillsatt en rad olika parlamentariska utredningar där samtliga riksdagspartier (inklusive Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna varit representerade). Några exempel på parlamentariska utredningar/kommittér: Parlamentariska landsbygdskommittén, parlamentariska utredningen om riksdagens EU-arbete, Parlamentariska socialförsäkringsutredningen, Friskolekommittén, Energikommissionen och Parlamentariska utredningen om framtidens finansiering av public service.

Är det inte märkligt att företrädare för vissa partier ena sekunden är kritiska mot Anna Kinberg Batra och hennes besked att gå back to basic i utskottsarbetet för att i nästa sekund sitta i en parlamentarisk utredning? Ja. Det är märkligt och den sortens inställning riskerar att undergräva förtroendet för samtliga riksdagspartier och förtroendevalda i samtliga nivåer.  Alla som är engagerade i det politiska arbetet, nationellt såväl som lokalt, har ett ansvar för att vårda det politiska samtalet och de politiska processerna.

Hur bör framtida regeringar agera framöver? Mycket tyder på att den parlamentariska osäkerheten – där inget av blocken kommer erhålla majoritet – kommer att bestå även efter nästa val. Ett sätt att lösa denna knut – utöver att vara öppen för åsikter från riksdagens alla partier i utskottsarbetet –  är att framtida regeringar tillsätter strategiskt viktiga parlamentariska utredningar. Reformbehovet är akut och det finns ingen tid att dra igång processer som i slutändan kommer falla i riksdagen. Jag ser tre stycken tydliga sätt med detta sätt att arbeta. 1) Det blir tydligt för regeringen vilken politik den kan få igenom i riksdagen. Partier som reserverar sig eller ställer sig helt utanför slutsatserna i en utredning får ta den hårda politiska debatten och samtalet med väljarna. Regeringen kan  – om den inte får igenom hela sin politik i riksdagen –  tydliggöra detta för väljarna. 2) Aktivitetsgraden bland våra riksdagsledamöter kommer att öka, fler kommer vara en del i framtagandet av konkreta reformer utöver motionsskrivandet. Se det som ett rejält kunskapslyft för demokratin. 3) Reformtempot kommer – om än inte i full takt – öka vilket är bra för Sverige. Förutsättningarna för att få på plats vissa politiskt långsiktigt hållbara reformer kommer att öka. Kommer partierna komma överens om allt? Nejdå. Däremot är jag övertygad om att riksdagen, genom detta arbetssätt, kommer klubba igenom vissa guldkorn som är bra för Sverige. Allt detta förutsätter naturligtvis att  samtliga av våra folkvalda skruvar ned tonläget, slutar hitta inspiration från Paradise Hotel och beter sig som.. Folkvalda.

 

// Edvin.