Det är rätt så skönt att damma av den här gamla bloggen. Jag har under de senaste veckorna känt ett stort behov av att skriva av mig om olika sorters frågor, allt från hur tråkigt det är att följa svensk politik i dagsläget till att svenska mediers bevakning av EU-politiken kan bli bättre. Något säger mig att jag kommer skriva lite mer om solskenshistorier och problem i den svenska välfärden, i synnerhet i sjukvården jämfört med tidigare.
Det har varit oerhört märkligt att följa svensk politisk debatt och debatten om debatten under den senaste tiden. Vänner och bekanta i många partier som jag haft förmånen att lära känna genom åren har ställt upp i en slags inofficiell säsong av Paradise Hotel. Samtidigt som politiska företrädare, politiskt engagerade, journalister och andra samhällsengagerade behandlar det politiska arbetet som en lekstuga har vi till exempel stora strukturella problem på arbetsmarknaden, en dysfunktionell bostadsmarknad, en polisorganisation med stora problem och en välfärdsdebatt som inte rört sig en millimeter sedan valet 2014.
Hur ska de politiska partierna på något sätt förmå att lösa några av dessa problem när fokuset ligger på spelet och misstänkliggörandet av motståndaren? En del av svaret är naturligtvis att partierna måste gå back to basic. I den vanliga världen är inte Anna Kinberg Batras besked om att återgå till vanligt riksdagsarbete något omvälvande även om det bryter mot senaste årens framväxande praxis. Påminner lite om ilskan och förvåningen över att Moderaterna och Socialdemokraterna i viss utsträckning återställer delar av den svenska migrationspolitiken. Hursomhelst. Regeringen måste få stöd för sin politik i riksdagen. Jag har inte sett någon klaga över detta förfarande i exempelvis EU-nämnden, där regeringen både åkt på stryk och fått grönt ljus inför viktiga EU-förhandlingar. Detta förfarande bör självfallet därmed vara norm i hela riksdagsarbetet.(Tanke: Sammanträden i samtliga utskottsmöten bör webbsändas så att väljarna kan ställa partierna till svars för olika ställningstaganden).
Ett annat sätt för den nuvarande regeringen och framtida regeringar att sondera terrängen i syfte för att få igenom reformer är att aktivera riksdagsledamöterna, till exempel genom att tillsätta ytterligare parlamentariska utredningar. Det som förvånade mig mest med den efterföljande debatten om Anna Kinberg Batras besked var att många var oerhört snabba med att stänga dörrar genom att skriva likevänliga statusar på facebook och retweetraketer på twitter. Men. Om man tar ett kliv tillbaka och andas kan man se att alla partier är lika goda kålsupare, inklusive företrädare från partier som stolt proklamerat att de inte tänker samtala, förhandla, samtala eller stödja sig aktivt av det ena eller andra partiet. (Ytterligare en tanke: Det behövs en särskild samordnare för att bena ut lingot om samarbete, förhandling, samtal och dylikt). Den tidigare alliansregeringen och den nuvarande S/MP-regeringen har tillsatt en rad olika parlamentariska utredningar där samtliga riksdagspartier (inklusive Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna varit representerade). Några exempel på parlamentariska utredningar/kommittér: Parlamentariska landsbygdskommittén, parlamentariska utredningen om riksdagens EU-arbete, Parlamentariska socialförsäkringsutredningen, Friskolekommittén, Energikommissionen och Parlamentariska utredningen om framtidens finansiering av public service.
Är det inte märkligt att företrädare för vissa partier ena sekunden är kritiska mot Anna Kinberg Batra och hennes besked att gå back to basic i utskottsarbetet för att i nästa sekund sitta i en parlamentarisk utredning? Ja. Det är märkligt och den sortens inställning riskerar att undergräva förtroendet för samtliga riksdagspartier och förtroendevalda i samtliga nivåer. Alla som är engagerade i det politiska arbetet, nationellt såväl som lokalt, har ett ansvar för att vårda det politiska samtalet och de politiska processerna.
Hur bör framtida regeringar agera framöver? Mycket tyder på att den parlamentariska osäkerheten – där inget av blocken kommer erhålla majoritet – kommer att bestå även efter nästa val. Ett sätt att lösa denna knut – utöver att vara öppen för åsikter från riksdagens alla partier i utskottsarbetet – är att framtida regeringar tillsätter strategiskt viktiga parlamentariska utredningar. Reformbehovet är akut och det finns ingen tid att dra igång processer som i slutändan kommer falla i riksdagen. Jag ser tre stycken tydliga sätt med detta sätt att arbeta. 1) Det blir tydligt för regeringen vilken politik den kan få igenom i riksdagen. Partier som reserverar sig eller ställer sig helt utanför slutsatserna i en utredning får ta den hårda politiska debatten och samtalet med väljarna. Regeringen kan – om den inte får igenom hela sin politik i riksdagen – tydliggöra detta för väljarna. 2) Aktivitetsgraden bland våra riksdagsledamöter kommer att öka, fler kommer vara en del i framtagandet av konkreta reformer utöver motionsskrivandet. Se det som ett rejält kunskapslyft för demokratin. 3) Reformtempot kommer – om än inte i full takt – öka vilket är bra för Sverige. Förutsättningarna för att få på plats vissa politiskt långsiktigt hållbara reformer kommer att öka. Kommer partierna komma överens om allt? Nejdå. Däremot är jag övertygad om att riksdagen, genom detta arbetssätt, kommer klubba igenom vissa guldkorn som är bra för Sverige. Allt detta förutsätter naturligtvis att samtliga av våra folkvalda skruvar ned tonläget, slutar hitta inspiration från Paradise Hotel och beter sig som.. Folkvalda.
// Edvin.
Edvin Alam 