Moderaternas problem är politiskt

Det var nog inte en munter veckoavlsutning på moderata partikansliet i slutet av förra veckan. Inom några timmar kom tre stycken mätningar (varav två stycken opinionsmätningar) som visade att Moderaterna tappat kraftigt i opinionen och att fler väljare ser Annie Lööf som ledare för Alliansen.  Man behöver inte vara ett geni för att klura ut att tappet i opinionen för Moderaterna i viss utsträckning beror på beskedet om att man nu vill återgå till att låta riksdagen återigen bli riksdag istället för en stuga för människor som är intresserade av retorik och teater. Problemet för Moderaterna i dagsläget är dock inte strategiskt utan snarare politiskt. Om man tittar på formen för partiet i opinionen under en längre tid kan man se att Moderaterna började tappa mark hos väljarna under hösten 2016, långt före beskedet om att återgå till normal parlamentarisk praxis.

Min bedömning är därför att Moderaternas främsta problem inte beror på strategiska val av typen hur partiet ska få igenom sin politik i riksdagen.  Moderaternas främsta problem är politiskt. Det saknas många reformförslag inom en rad olika områden för att på allvar lösa vår tids samhällsproblem och jag tycker att partiet lägger allt för stort fokus på snäva frågor som engagerar ett fåtal väljare. Missförstå mig rätt. Det är bra att Moderaterna har omprövat migrationspolitiken, delar av försvarspolitiken och försöker motarbeta poliskrisen. Men. Dessa tre frågor (inklusive att driva lokala tiggeriförbud) kan inte vara huvudbudskapen i den kommande valrörelsen. Den som vill vinna val i Sverige måste framför allt ha förtroendefulla reformer om jobben, skolan, sjukvården och ekonomin. Och på dessa områden, inte minst inom sjukvården, saknar Moderaterna svar på väljarnas frågor. Under de senaste veckorna, samtidigt som det pågått en poliskris i landet, har vårddebatten tagit fart. Medier har flashat om vårdplatspriset, brister på personal och att patienter skickas till andra länder. Var har Moderaterna hållit hus i den debatten? Vilka är de moderata förslagen för att lösa bristerna i vården?  Man behöver inte dela analysen om att problemet i sjukvården beror på vårdplatsbrist (det kan ni för övrigt läsa mer om här) men partiet bör åtminstone anstränga sig för att presentera reformer för att förbättra sjukvården i hela Sverige. Om Moderaterna lägger för stor kraft åt att enbart prata om frågor som är av samma karaktär – i detta fall polis, försvar och migration  – kommer valresultatet att landa därefter.

Lösningen för att Moderaternas svacka i opinionen inte blir permanent utan tillfällig ligger dels i att de reformgrupper som partiet presenterat på allvar presenterar gedigna reformförslag för att lösa Sveriges problem och dels att Moderaterna tänker till ytterligare en vända om huvudbudskapen inför den stundande valrörelsen. Idén om och arbetet bakom bidragstaket, som presenterades i Almedalen förra året, bör vara ett positivt exempel på hur Moderaterna bör arbeta framledes. Det är en klok reform som gör det mer lönsamt att arbeta (en stark svensk värdering), sträcker sig över flera politiska områden (jobb, integration och ekonomi), och tydliggör skillnaderna i svensk politik mellan Moderaterna och Socialdemokraterna. Kontentan: Om Sverige ska kunna mer måste Moderaterna leverera bättre. Och i det arbetet måste samtliga engagerade – inklusive lokala företrädare – dra sitt strå till stacken.

// Edvin

Alla partier har samarbetat, samtalat, förhandlat, haft passivt och eller aktivt stöd av varandra. Upp ur sandlådan!

Det är rätt så skönt att damma av den här gamla bloggen. Jag har under de senaste veckorna känt ett stort behov av att skriva av mig om olika sorters frågor, allt från hur tråkigt det är att följa svensk politik i dagsläget till att svenska mediers bevakning av EU-politiken kan bli bättre. Något säger mig att jag kommer skriva lite mer om solskenshistorier och problem i den svenska välfärden, i synnerhet i sjukvården jämfört med tidigare.

Det har varit oerhört märkligt att följa svensk politisk debatt och debatten om debatten under den senaste tiden. Vänner och bekanta i många partier som jag haft förmånen att lära känna genom åren har ställt upp i en slags inofficiell säsong av Paradise Hotel. Samtidigt som politiska företrädare, politiskt engagerade, journalister och andra samhällsengagerade behandlar det politiska arbetet som en lekstuga har vi till exempel stora strukturella problem på arbetsmarknaden, en dysfunktionell bostadsmarknad, en polisorganisation med stora problem och en välfärdsdebatt som inte rört sig en millimeter sedan valet 2014.

Hur ska de politiska partierna på något sätt förmå att lösa några av dessa problem när fokuset ligger på spelet och misstänkliggörandet av motståndaren? En del av svaret är naturligtvis att partierna måste gå back to basic. I den vanliga världen är inte Anna Kinberg Batras besked om att återgå till vanligt riksdagsarbete något omvälvande även om det bryter mot senaste årens framväxande praxis. Påminner lite om ilskan och förvåningen över att Moderaterna och Socialdemokraterna i viss utsträckning återställer delar av den svenska migrationspolitiken. Hursomhelst. Regeringen måste få stöd för sin politik i riksdagen. Jag har inte sett någon klaga över detta förfarande i exempelvis EU-nämnden, där regeringen både åkt på stryk och fått grönt ljus inför viktiga EU-förhandlingar. Detta förfarande bör självfallet därmed vara norm i hela riksdagsarbetet.(Tanke: Sammanträden i samtliga utskottsmöten bör webbsändas så att väljarna kan ställa partierna till svars för olika ställningstaganden).

Ett annat sätt för den nuvarande regeringen och framtida regeringar att sondera terrängen i syfte för att få igenom reformer är att aktivera riksdagsledamöterna, till exempel genom att tillsätta ytterligare parlamentariska utredningar.  Det som förvånade mig mest med den efterföljande debatten om Anna Kinberg Batras besked var att många var oerhört snabba med att stänga dörrar genom att skriva likevänliga statusar på facebook och retweetraketer på twitter. Men. Om man tar ett kliv tillbaka och andas kan man se att alla partier är lika goda kålsupare, inklusive företrädare från partier som stolt proklamerat att de inte tänker samtala, förhandla, samtala eller stödja sig aktivt av det ena eller andra partiet. (Ytterligare en tanke: Det behövs en särskild samordnare för att bena ut lingot om samarbete, förhandling, samtal och dylikt). Den tidigare alliansregeringen och den nuvarande S/MP-regeringen har tillsatt en rad olika parlamentariska utredningar där samtliga riksdagspartier (inklusive Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna varit representerade). Några exempel på parlamentariska utredningar/kommittér: Parlamentariska landsbygdskommittén, parlamentariska utredningen om riksdagens EU-arbete, Parlamentariska socialförsäkringsutredningen, Friskolekommittén, Energikommissionen och Parlamentariska utredningen om framtidens finansiering av public service.

Är det inte märkligt att företrädare för vissa partier ena sekunden är kritiska mot Anna Kinberg Batra och hennes besked att gå back to basic i utskottsarbetet för att i nästa sekund sitta i en parlamentarisk utredning? Ja. Det är märkligt och den sortens inställning riskerar att undergräva förtroendet för samtliga riksdagspartier och förtroendevalda i samtliga nivåer.  Alla som är engagerade i det politiska arbetet, nationellt såväl som lokalt, har ett ansvar för att vårda det politiska samtalet och de politiska processerna.

Hur bör framtida regeringar agera framöver? Mycket tyder på att den parlamentariska osäkerheten – där inget av blocken kommer erhålla majoritet – kommer att bestå även efter nästa val. Ett sätt att lösa denna knut – utöver att vara öppen för åsikter från riksdagens alla partier i utskottsarbetet –  är att framtida regeringar tillsätter strategiskt viktiga parlamentariska utredningar. Reformbehovet är akut och det finns ingen tid att dra igång processer som i slutändan kommer falla i riksdagen. Jag ser tre stycken tydliga sätt med detta sätt att arbeta. 1) Det blir tydligt för regeringen vilken politik den kan få igenom i riksdagen. Partier som reserverar sig eller ställer sig helt utanför slutsatserna i en utredning får ta den hårda politiska debatten och samtalet med väljarna. Regeringen kan  – om den inte får igenom hela sin politik i riksdagen –  tydliggöra detta för väljarna. 2) Aktivitetsgraden bland våra riksdagsledamöter kommer att öka, fler kommer vara en del i framtagandet av konkreta reformer utöver motionsskrivandet. Se det som ett rejält kunskapslyft för demokratin. 3) Reformtempot kommer – om än inte i full takt – öka vilket är bra för Sverige. Förutsättningarna för att få på plats vissa politiskt långsiktigt hållbara reformer kommer att öka. Kommer partierna komma överens om allt? Nejdå. Däremot är jag övertygad om att riksdagen, genom detta arbetssätt, kommer klubba igenom vissa guldkorn som är bra för Sverige. Allt detta förutsätter naturligtvis att  samtliga av våra folkvalda skruvar ned tonläget, slutar hitta inspiration från Paradise Hotel och beter sig som.. Folkvalda.

 

// Edvin.

Hög ogiltig elevfrånvaro bör leda till indraget försörjningsstöd och/eller barnbidrag

Förra veckan presenterade Ulf Kristersson huvuddragen i Moderaternas ekonomiska politik för att bryta utanförskapet i Sverige, framför allt bland unga och invandrare. Förslagen som presenterades skapar ett större reformutrymme för jobb och utbildning på cirka 18 miljarder kronor under perioden 2016-2019. Inriktningen för den ekonomiska politiken är klok men jag tycker att partiledningen bör ta sats för flera reformer av bidragssystemen i Sverige för att bryta utanförskap och minska risken för att barn ärver social utsatthet. Det finns många utgifter som kan omfördelas eller täppas igen och jag kommer få anledning att återkomma med ytterligare förändringar. Jag är inte heller emot tanken att skatteväxla en utfastning av  ränteavdragen mot lägre beskattning på framför allt arbete.

Ett utgiftsområde som kräver noggrann översyn är anslagen till de olika arbetsmarknadspolitiska åtgärderna. Det finns många goda intentioner men den höga arbetslösheten i synnerhet bland människor som befunnit sig i långvarigt utanförskap visar att delar av arbetsmarknadspolitiken inte är tillräckligt bra. Dessutom finns det många kommuner som har egna arbetsmarknadspolitiska program utan utan att vi har dokumentation över långvariga effekter. Statskontoret bör återigen få ett uppdrag att kartlägga kommunernas och Arbetsförmedlingens insatser för personer med ekonomiskt bistånd som är inskrivna vid Arbetsförmedlingen. Denna gång bör myndigheten dessutom få verktygen att fullfölja uppdraget. Den förra alliansregeringen gav Statskontoret ett uppdrag att genomföra en kartläggning men myndigheten stötte på hinder. Det är ett slöseri av skattepengar och tid för människor som befinner sig i utanförskap när arbetsmarknadspolitiken på statlig och annan nivå brister. Jag kommer återkomma till förändringar i arbetsmarknadspolitiken vid ett annat tillfälle.

Moderaterna bör plocka bort nuvarande utformningen av vårdnadsbidraget från partiets politik, dels för att Sverige redan har ett av världens mest generösa system för föräldraledighet och dels för att nuvarande system står i kontrast gentemot arbetslinjen. Moderaterna kan även motivera en förändring i inställning gentemot vårdnadsbidraget eftersom att vi har stora problem med integrationen i Sverige. Jag har stor förståelse för att det finns en önskan om ökad valfrihet och mer tid med barnen, därför är det klokt för Moderaterna att återkomma framöver om förändringar i familjepolitiken och utformningen av föräldraförsäkringen. (Lästips från ESO: Sysselsättning för invandrare).

Grundskoleelevers frånvaro påverkar inte utbetalningen av barnbidrag till föräldrarna eftersom att barnbidraget är allmänt. Detsamma gäller regelverket kring det kommunala försörjningsstödet. Mot bakgrund av svenska skolelevers höga frånvaro och för att det principiellt är rätt tycker jag att systemet ska ändras så att även hög ogiltig frånvaro i grundskolan leder till indraget barnbidrag och försörjningsstöd. Ett liknande system finns redan i studiebidragssystemet. En annan lösning är att studiebidraget redan kickar in när barnen börjar årskurs ett i grundskolan istället för första kvartalet efter barnens 16 årsdag.

Det bör även vara aktuellt att fasa ut flerbarnstillägget i barnbidraget. Idag får man 1050 kronor per barn per månad och flerbarnstillägg betalas automatiskt ut om vårdnadshavare får barnbidrag för minst två barn. Notera att Alliansregeringen för några år sedan genomförde en bra förändring vilket innebar delat barnbidrag mellan vårdnadshavare. Det finns dock en möjlighet för vårdnadshavare att komma överens om att fullt barnbidrag ska betalas ut till en vårdnadshavare.

Skärmavbild 2015-08-28 kl. 09.51.38Skärmavbild 2015-08-28 kl. 09.55.40

Källa: Försäkringskassan.

Enligt Försäkringskassans budgetunderlag har utgifterna för det allmänna barnbidraget ökat från 23,7 miljarder kronor till 25,2 miljarder kronor. Största utgiften i barnbidraget utgörs av det allmänna barnbidraget, förra året kostade det allmänna barnbidraget 22,1 miljarder kronor. Kostnaden för flerbarnstillägget år 2014 var 2,9 miljarder kronor. Enligt Försäkringskassans analys för åren 2015-2019 beräknas kostnaden för det allmänna barnbidraget öka till 24, 2 miljarder kronor och kostnaden för flerbarnstillägget öka till 3,1 miljarder kronor. Ett borrtagande av flerbarnstillägget genom exempelvis en utfasning skulle innebära ett tillskott i reformkassan för effektiva jobb- och utbildningsreformer.

Skärmavbild 2015-08-28 kl. 10.10.48

Angående frågan om indraget försörjningsstöd vid hög ogiltig frånvaro vände jag mig till Socialstyrelsen för att ta reda på hur det ser ut i lagstiftningen. Svaret jag fick från upplysningsenheten (tack så mycket för god service by the way) är att socialtjänsten fattar beslut om ansökan om försörjningsstöd kan beviljas eller inte utifrån en bedömning av den enskilda situationen och baserat på 4 kap. 1 § socialtjänstlagen (2001:4453). Om ett barn inte går till skolan så är det en fråga skild från den ekonomiska och bör i princip inte påverka de ekonomiska behov som barnets vårdnadshavare har och därför inte heller frågan om försörjningsstöd.

Jag tycker att Moderaterna bör föreslå en förändring i lagstiftningen om att hög ogiltig frånvaro ska kunna leda till helt eller delvis indraget försörjningsstöd för vårdnadshavarna. Bidragssystemen vi har i Sverige finansieras av att människor arbetar. Dessutom är det oerhört viktigt att vi minimerar risken för barn att ärva vårdnadshavarnas sociala utsatthet och det är därför jag föreslår denna ändring. Det ska inte löna sig med hög ogiltig frånvaro. Ska det finnas undantag? Självklart. Ett undantag kan vara giltig frånvaro på grund av sjukdom m.m. (Lästips från IFAU: Går socialbidrag i arv?, Inkomst och utbildning går i arv i flera generationer och  Långtidssjukfrånvaro går i arv.)

 

// Edvin

Löfvens politik leder inte till 150 000 fler sysselsatta

Idag skriver Magdalena Andersson och Per Bolund på DN Debatt om vänsterregeringens nya budgetförslag. Finns några bra intentioner men allt faller platt eftersom att finansieringen sker genom höjda skatter på jobben och hushållen. En stor utmaning som regeringen inte tagit sig an ännu är utgiftsexplosionen i bland annat sjukförsäkringssystemet. Enligt Konjunkturinstitutet kommer kostnaderna för sjukskrivningarna öka med 10 miljarder kronor fram till 2016 och regeringens planerade reformer kommer öka antalet sjukpenningdagar. Meningen i debattartikeln som fångade mitt intresse var följande ”Genom en bättre konjunkturutveckling i omvärlden och regeringens reformer förväntas cirka 150.000 människor komma i arbete under de kommande två åren.” Det var en siffra som vänsterregeringen med Löfven i spetsen försökte få ut till medierna under pressträffen i Barkarbystaden tidigare i eftermiddags.

Hur stor del av sysselsättningsökningen beror på det förbättrade läget i omvärlden? Hur stor del av sysselsättningsökningen beror på reformer genomförda under tidigare mandatperioder? Hur stor del av sysselsättningsökningen beror på den nuvarande regeringens politik? Det är ingen som vet eftersom att vänsterregeringen inte vågat presentera sådana siffror. Det finns skickliga opolitiska tjänstemän på Finansdepartementet som kan presentera sådana detaljer angående sysselsättningsutvecklingen men problemet är att Magdalena Andersson satt stopp för det.

Angående siffran om cirka 150 000 fler sysselsatta tog jag kontakt med Konjunkturinstitutet för att ta reda på hur myndighetens scenario över sysselsättningen för 2015-2017 sett ut i de senaste konjunkturrapporterna. Konjunkturinstitutet publicerar fyra stycken rapporter varje år över konjunkturläget och har en särskild dragning om den svenska ekonomin på medellång sikt (fram till och med år 2024). Den senaste rapporten som publicerades idag visar att antalet sysselsatta under de kommande två åren kommer öka med 148 000 personer. Konjunkturinstitutet skriver att den allt mer positiva utvecklingen drivs av exporttillväxt och hushållens ökade konsumtion (reallöneökningar och skattelättnader). I juni-prognosen skrev Konjunkturinstitutet att antalet sysselsatta skulle öka med 143 000 personer under de kommande två åren. I mars-prognosen skrev Konjunkturinstitutet att antalet sysselsatta under de kommande åren skulle öka med 145 000 personer. Bör tilläggas att prognoserna gjordes innan dagens DN-debattare och i en tid då Sverige till fullo styrdes med Alliansens budget. Vänsterregeringens politik leder inte till 150 000 fler sysselsatta och det är därför Stefan Löfven och Magdalena Andersson lite försiktigt nämner den internationella konjunkturen. Hur många fler blir sysselsatta av regeringens politik? Det är ingen som vet och det beror på att regeringen aktivt valt att inte redovisa sådana siffror. By the way: Konjunkturinstitutets augusti-prognos visar att arbetslösheten år 2020 kommer landa på 6,9 procent (6,7 procent i mars-prognosen). En lång väg till EU:s lägsta arbetslöshet år 2020.

/ Edvin Alam

Det går inte att runda verkligheten, Jenny Sonesson

Jenny Sonesson har skrivit en ledare i Dagens Industri där hon kritiserar Anna Kinberg Batra för Moderaternas skeptiska hållning gentemot en ny migrationspolitisk överenskommelse mellan Moderaterna och regeringen. Jag läste Jenny Sonessons ledare sent igår kväll och twittrade ut mina synpunkter om varför Anna Kinberg Batra har rätt och Jenny Sonesson har fel. Imorse kände jag att det inte räckte med ett fåtal tweeds och därför har jag skrivit dagens blogginlägg, mitt första på riktigt riktigt länge.

Lite bakgrundsfakta.

Det hela började med att LO:s vice ordförande, Tobias Baudin, för några dagar sedan gick ut i media och önskade att Moderaterna skulle göra upp med regeringen om migrationspolitiken. ”Jag tycker att regeringen borde sätta sig ner med Moderaterna för att komma överens om en migrationspolitik, det skulle ge en bred överenskommelse som håller för framtiden.” Utspelet från LO fick några ledarsidor att skriva texter om hur Moderaterna och Socialdemokraterna borde göra upp om migrationspolitiken. Både Anna Kinberg Batra och Ulf Kristersson fick frågor från olika medier om hur de såg på en eventuell överenskommelse mellan regeringen och migrationspolitiken och svarade i stil med att de inte utesluter samarbete men att förutsättningen för samtal är att regeringen först kommer överens sinsemellan om en gemensam ståndpunkt. Det är liksom meningslöst att inleda samtal med regeringen (består av både Socialdemokraterna och Miljöpartiet) om den inte ens vet vad den vill.

Därför håller jag inte med Jenny Sonesson.

Varför delar jag inte Jenny Sonessons kritik i denna fråga? Det är ganska enkelt, våra ståndpunkter utgår ifrån olika verkligheter. Jag har inget emot att Moderaterna gör upp med regeringen om migrationspolitiken ifall resultatet blir att Sverige får en kostnadseffektiv och rättssäker migrationspolitik. Problemet är att förutsättningarna för samtal mellan Moderaterna och regeringen i dagsläget saknas eftersom att Socialdemokraterna och Miljöpartiet inte är överens om regeringens ingångsvärden (för att tala Löfvenska). Hur ska Moderaterna komma överens om en ny bred och trygg migrationspolitisk överenskommelse med en motpart om motparten riskerar att skjutas ned av MP-kollegorna i regeringen och riksdagen? Jenny Sonesson medgav själv på twitter (se bild nedan) igår i en växling med Moderaternas presschef att Miljöpartiet stoppat alla förslag från Finansdepartementet och Justitiedepartementet. Samtal om överenskommelser som sedan rivs upp av motpartens regeringspartner är slöseri med politisk energi och tid. Därför måste regeringens ståndpunkt i frågorna man vill diskutera vara glasklara.

Skärmavbild 2015-08-25 kl. 14.40.37

Sedan är det inte glasklart över vad regeringens ambition med dessa eventuella samtal är. LO vill att Moderaterna ska göra upp med regeringen angående kommunmottagandet, mer tydligt än så blir det inte. I en växling  (se nedan) med LO:s opinionsbildningsansvarig (lång titel) blir Jenny Sonesson dessutom rättad, syftet med eventuella samtal är inte en åtstramning av migrationen utan något helt annat. Och därmed hamnar vi återigen på ruta ett om att Moderaterna inte kan säga ja till samtal om personerna som som tycker att det är fantastiskt att samtala om migrationen inte ens kan tala ur skägget.

Skärmavbild 2015-08-25 kl. 14.46.56

Anledningen till att Jenny Sonesson har en mer positiv bild om förutsättningarna för samtal mellan Moderaterna och regeringen beror på att hon har en annan karta över verkligheten. I Jenny Sonessons karta över Sverige kan Socialdemokraterna slänga Miljöpartiet under bussen eller till och med gå på viktiga förhandlingar med andra partier utan MP-representanter. Jenny Sonesson exemplifierar detta i sin ledare genom att bland annat skriva följande ”Att LO vill att S frigör sig från MP i migrationspolitiken och förhandla med M är ett tillfälle att slå en kil i regeringen.” Faktum är att LO:s idé om en ny bred migrationsöverenskommelse inte exkluderar MP (läs Baudins citat ovan) utan LO vill att Moderaterna kommer överens med regeringen och inte enbart Socialdemokraterna något som bekräftades av Tobias Lundin Gerdås som är opinionsbildningsansvarig hos LO (se bild nedan). Det går liksom inte att runda bort verkligheten som den faktiskt är och så länge Miljöpartiet är med i regeringen och är en del av budgetunderlaget (tillsammans med Vänsterpartiet) i riksdagen så är chanserna för en ny migrationsöverenskommelse  mellan enbart Socialdemokraterna och Moderaterna omöjlig. Jag tror inte heller Miljöpartiet skulle ge Socialdemokraterna frikort att förhandla med Modraterna om en åtstramning av migrationspolitiken

Skärmavbild 2015-08-25 kl. 14.59.34

Nu kanske någon klok person säger att Socialdemokraterna kan slänga ut Miljöpartiet ur regeringen men sannolikheten för att något sådant skulle hända är låg. Dels eftersom att Stefan Löfven har investerat tid och engagemang i samarbetet med Miljöpartiet och dels för att det skulle innebära att Socialdemokraterna får lämna Rosenbad till en regering ledd av andra partier. Alldeles oavsett så är verkligheten den att regeringen består av två partier, Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Och i dessa eventuella förhandlingar liksom i andra fall kommer det finnas representanter från samtliga regeringspartier.

// Edvin Alam

Saknar man förtroende i enskilda frågor saknar man en helhet

Jag har suttit på kontoret och bland annat betat av mailskörden. Det känns kul att få peppande mail från vänner och bekanta efter gårdagens kalldusch. Jag tycker att det var en rolig valrörelse däremot är det inte synonymt för att det var en bra valrörelse. Hade det varit en bra valrörelse hade Moderaterna fått ett bra valresultat. Nya medlemmar har värvats och vi har påmint väljarna om att gå och rösta. Det räckte inte hela vägen fram.  Jag har många känslor kring valresultatet. Det jag skriver nedan är mina reflektioner och en viktig påminnelse till mig själv om det arbetet framöver.

Vad hvilja Moderaterna i EU?

Det är frågeställningen som jag tror många ställt sig under valrörelsen och många moderater tänker på efter gårdagen. Det råder ingen tvekan om att vi moderater är för europasamarbetet och att samarbetet kan vara nyckeln för att lösa gemensamma utmaningar. Däremot saknades skarpa förslag om vad vi ville göra i Bryssel de kommande fem åren. Det är oerhört viktigt med ordning och reda i ekonomin, tillväxt och nya jobb men hur vi skulle konkret arbeta för att förverkliga målen saknades. Kommunikation utan politik blir bara kommunikation. Om det är något jag lärt mig de senaste åren så är det att man måste börja med politiken och avsluta med kommunikationen.

Väljarna har alltid rätt

Under dagen har det poppat upp kommentarer från personer som menar att orsaken till valförlusten igår berodde på att vi inte var starka i vissa sakfrågor. Andra menar att regeringspartier per automatik tar stryk i EP-val och att väljarna belönar enfrågepartier istället för partier som står för en helhet. Min preliminära bedömning är att bristen på konkreta besked i viktiga sakfrågor gjort att vi saknat en förtroendeingivande och heltäckande politik som hänger ihop. Jag ser valresultatet som en viktig påminnelse om att vägen till valframgång stavas förtroende. I detta fall förtroende i många sakfrågor som väljarna rankar högt. Det är inte väljarnas fel att det gick dåligt för Moderaterna i EP-valet. Det är vårt eget fel att vi saknar större förtroende i exempelvis frågor rörande klimat, miljö och jämställdhet och att vi inte lyckades koppla dem till frågor där vi har högt förtroende.

För några år sedan sa en klok person till mig att det är vi själva som bär ansvar för hur det går i valrörelser. Det var sant då och det var verkligen sant igår. Jag vet att det inte är omöjligt att vända gårdagens resultat till valvinst i september. Det viktigaste vi ska göra nu är att ta till oss den viktiga signalen som väljarna har skickat till oss och göra någonting gott. Jag kommer definitivt inte sitta med armarna i kors utan kommer dra lärdom och göra det bästa jag kan göra för att vinna förtroende varje dag för Moderaterna, inte bara i vissa frågor utan i alla. Vem vet, gårdagen kanske är det näst bästa som hänt Moderaterna?

// Edvin

Alternativen i svensk skolpolitik

Alliansens partiledare besökte en förstaklass i Engelbrektsskolan i Stockholm före dagens presskonferens. TT

Bild från TT

Under de senaste veckorna har Alliansregeringen presenterat olika förslag inom utbildningsområdet med finansiering. Nu senast om läskunnighetsmål och bedömningsstöd för särskilt stöd från årskurs ett, minskad administration genom förändring av när betyg ges, digitalisering av nationella prov och extern rättning av nationella prov. Det tog inte lång tid innan företrädare, politiker och tjänstemän, från Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet började rikta kritik mot Alliansen. Däremot har de inte kunnat ge gemensamma besked om alternativet och hur skolreformer ska finansieras krona för krona. Nedan kan ni läsa om alternativen i svensk skolpolitik i dagsläget. ”Inget besked” innebär att partierna inte lyckats ge gemensamma besked och finansiering. Ta förslagen om mindre klasser och att förskolan ska bli en del av grundskolan som exempel. Socialdemokraterna är för medan Miljöpartiet är emot. 

 

Digitalisering och extern rättning av nationella prov

Alliansen: Ja

SVMP: Inget besked

 

Mindre klasser i grundskolan

Alliansen: Ja

SVMP: Inget besked

 

Förskoleklass en del av grundskolan

Alliansen: Ja

SVMP: Inget besked

 

Mål om läsförståelse från nya årskurs 1

Alliansen: Ja

SVMP: Inget besked

 

Valfrihet i skolan

Alliansen: Ja

SVMP: Inget besked

 

Omdömesstöd från nya årskurs 1

Alliansen: Ja

SVMP: Inget besked

 

Fler utbildade lärare i skolan

Alliansen: Ja

SVMP: Inget besked

 

Läxor

Alliansen: Ja

SVMP: Inget besked

 

Betyg

Alliansen: Ja

SVMP: Inget besked

 

Det är busenkelt att vara emot någonting, däremot är det lite krångligare att vara för något och finansiera det krona för krona. Anledningen till att företrädare från Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet varit ute och skrikit under förmiddagen är för att de till varje pris inte svara på frågorna kring regeringsalternativ, politik och framför allt finansiering.  

// Edvin

Andra länkar: SVT, AB, EX1, EX2, SvD, DN