Hur var det nu? Justja! Den rödgröna trekantens ungdomsförbund anklagade Alliansens för att sakna ”visioner” och ”idéer” för bostadspolitiken. Själva ville dom ha mer av samma skit som har skapat problemen på bostadsmarknaden.
Hursomhaver. Nu presenterar Stadsbyggnads- och fastighetsborgarrådet, Kristina Alvendal, ytterligare ett bostadsinitiativ, i dagens DN debatt, om hur det ska skapas fler bostäder i Stockholms innerstad. Konceptet att omvandla lokaler till bostäder är inte nytt, men att får naturligtvis en helt ny ton när det sker i en större omfattning. I Sollentuna omvandlades exempelvis ett äldreboende till ett ungdomsboende.
Jag tror att dom privata fastighetsägarna kommer vara positivt inställda till initiativet men frågan om staden ska kunna använda planmonopolet till att det planeras in bostäder vid varje ny-m om- och tillbyggnad i City, kan bli en het potatis. Därför ska det bli intressant att få ta del av Fastighetsägarnas reaktion på initiativet. Dessutom är det viktigt att dagens politiker inte gör något liknande som politker gjorde under förra seklet, nämligen omvandla och riva ned allt för många kontorslokaler. Konjunkturen kommer vända uppåt och då kommer företag, stora som små, behöva lokaler. Det har hänt mycket inom bostadspolitiken sedan 2006. Jag tror att Cityinitiativet, i kombination med Alliansregeringens reform om ägarlägenheter, kommer skapa liv och ge oss en bostadsmarknad värd namnet i Stockholm.
Under tiden bevisar Alliansen att det är den rödgröna trekanten som saknar idéer och visioner för hur allt fler ska få en fot in på bostadsmarknaden…
Läs DN Debatt – Tomma kontorslokaler ska omvandlas till bostäder.
”Good night”
// Edvin
Twingly och Intressant.
Edvin Alam 
Visst är det som Avendal presenterar lovvärt och ett steg i rätt riktning, ja t.o.m. en god idé. Men innan man utropar (M) och Alvendal som (en) framstående visionär(er) som ska återupprätta staden och lösa de problem som ”den omänskliga modernismen och socialismen skapade” så måste man också väga in andra aspekter i analysen, i alla fall om man vill vara intellektuellt hederlig och på allvar vill komma åt de problem som finns inom stadsbyggnad i dag.
Funktionsuppdelningen av staden i boende, arbete och centrum är inte ett resultat av modernistisk eller socialistisk ideologi. Det är industialiseringen och det faktum att förhållanden vad gäller äganderätt och arbete ändrades i och med den. Industriernas arbetskraft har inget behov av städerna som komplexa ekonomiska, sociala och politiska enheter. I själva verket motarbetar både det europeiska borgersapet och kapitalisterna staden; under 1800-talet spränger de staden med kontor och flyttar ut arbetrarna och medelklassen i förorter som både ska låta dem få tillgång till rekreation och sundhet och närhet till sina arbetsplatser (dvs industrierna, som av tvingande skäl placerades utanför staden). Stadens centrum blir reducerat till ett makt- och informationscentra. Detta tankesätt övertas sedan efter andra världskriget av statsmakten, vid den tidpunkten överlag sociaistiska, eftersom det privata kapitalet inte vill ta sig an byggandet (de ser ingen lönsamhet), och för att bostadsbristen är akut (fler bostäder behövs).
Vill man i dag återupprätta en ”levande stad” eller ha en stad att ”promenara i” måste man ha detta hitoriska perspektiv med sig eftersom det pekar på vad som drivit/driver utvecklingen samt hur man ska gå till väga om man vill ändra på det.
Det räcker åledes inte med att härma en stadsform – något promenerbart – så som de såg ut förr i tiden. Det är deärtill farligt – om man nu vill ha ett rikt stadsliv – att omvandla stadslivet till fetischer, att marknadsföra städerna som produkter för turister och invånare att konsumera (ex genom att bygga ”spektakulärt”). Det är absolut inte tillräckligt att eller att skapa ”attraktiva, promenerbara och trygga” städer.
Om man vill återupprätta ett rikt och mångfaldigt stadsliv måste an också se till andra delar av staden och det urbana. Exempelvis kulturhistoria, och inse att sociala relationer (i alla fall de som bidrar till en levande stad och återupprättandet av staden) är fler än de som baseras på ekonomiska kontrakt. Att vara tillåtande till en viss otrygghet (Sthlm stads klotterpolicy hindrar ex utvecklingen mot en levande tad), och inte stöpa alla kvarter i samma form (”stadsmässighet”/”promenadstad”, tydliga gränser mellan privat och offentlig sfär etc). Lite mer djup i analyserna från (M) och Alvendal (och alla de som skriker sig hesa över den den traditionella stadens form och alla de som enkom lägger skulden på samhällets problem på modernismens och den socialistiska ideologin). Lösningen är inte konservatism och nostalgi eller ”mänsklig skala” a la renässansen – att anamma sådana förlegade begrepp är inte att vara visionär utan att sträva bakåt i nostalgins töcken. Nä, lite mer måste nog till innan (M) och Alvendal blir visionärer.
(Ursäkta det långa inlägget, allt gott!)