Ang opinionsläget – Kom in i matchen!

En kortis – Nu var det ett riktigt bra tag sedan jag bloggade, beror bland annat på att jag tillbringar dagarna med att jobba och helgerna med att vila ut. Det senare är jag riktigt nöjd över, viktigt med återhämtning när möjlighet ges. Hursomhelst. Jag tänkte inte ägna tid åt att skriva om vad jag gör under dagarna utan mer fokusera på hur jag känner. Främst kring opinionsläget och hur debatten är inför valrörelserna. När det gäller opinionsläget tycker jag som jag alltid har tyckt, vi kan betydligt bättre. Ett parti som gör anspråk på att företräda hela Sverige och ha svar på stora samhällsproblem måste kunna göra bättre för att vinna val. Den stora utmaningen består i att dels vinna förtroende från de osäkra väljarna och dels vinna förtroende hos väljare som kan tänka sig rösta på något av oppositionspartierna. Det finns vissa likheter mellan hur det såg ut för allianspartierna i opinionen ungefär vid samma tidpunkt under förra mandatperioden. Däremot är det viktigt att inte fastna i det förgångna och framför allt aldrig någonsin underskatta motståndaren. Som jag skrev förra året, Stefan Löfven och Magdalena Andersson är inte Mona Sahlin och Thomas Östros. Vidare har Socialdemokraterna, till skillnad från i dagsläget, inga tydliga besked om politiken. Vidare pågår det många samtalsämnen runtom i köksborden kring viktiga frågor. Skolan är ett bland många ämnen som engagerar väljarna. Allt är inte nattsvart i svensk skola men det finns förbättringspotential, då är det viktigt att kunna möta människors oro med riktiga svar.

Väljarna vet om att Sverige har klarat av de finansiella kriserna relativt väl jämfört med övriga Europa. Däremot kommer de inte att belöna oss för tidigare förtjänster utan vill veta, med all rätt, vad vi vill något. Vad vill vi göra för Sverige? Hur ska vi genomföra våra reformer? Med vilka vill vi genomföra reformerna tillsammans med? Det är några av frågorna som många ställer sig runtom i landet. För att stärka förtroendet bland svenska folket räcker det inte med att säga ordet förnyelse. För att vinna förtroende och därmed val behöver vi ha, som jag skrivit så många gånger tidigare, en trovärdig politik för framtiden som vinner förtroende bland folket. Släpp motståndarna och kom in i matchen! Jag tycker vi har blivit bättre på denna punkt och det beror bland annat på att vi har god grund från stämmobesluten i höstas. Men det finns en viss benägenhet hos vissa att, vid vissa tillfällen, klaga om hur dåliga det andra laget är än att kanske fokusera på vad vi själva vill. Ju närmre valdagen vi kommer desto mer kommer alternativen i svensk politik att granskas. Då är det viktigt att vi fokuserar på det vi vill göra med övriga allianspartier. Vår motståndare är samhällsproblemen och vår uppgift är att presentera lösningar på samhällsproblemen, inte spela i det politiska spelet. Det politiska spelet kan andra partier ägna tid och kraft åt.

Till sist en viktig upprepning. Våra nationella företrädare har ett högt förtroende hos väljarna men de kommer inte kunna vinna väljarnas förtroende och valen åt oss andra genom att skriva artiklar, säga oneliners i rutan eller hålla flertalet presskonferensen.  Ansvaret för att vinna både förtroende (i synnerhet i välfärdsfrågorna) och val hamnar på oss andra. Vi som är aktiva i lokalpolitiken, som är förtroendevalda i diverse nämnder och föreningsstyrelser har ett lika stort ansvar om inte större att bygga en bred och fast bas inför valrörelserna. Det kräver bred samhällsanalys, mest förtroendeingivande lösningarna på största samhällsproblemen i frågor som är viktigast för väljarna (ekonomin, jobben och skolan – därutöver att vi visar att vi kan ta ansvar med andra) och att alla tar ett kliv framåt genom att vara där väljarna befinner sig. Jag har varit med om när det har gått både bra och dåligt i opinionen men varenda gång det har gått bra så beror det på att fokus varit på att lösa olika samhällsproblem. Inget mindre duger eftersom att ingen annan kommer göra jobbet år oss. Det är vi själva som bär ansvar för hur det går fram till och under 2014. Varje dag är en valdag!

// Edvin

Höstens vinnare: Lärarna!

Ett axplock från länklistan. Jag anar ett mönster. 

Bästa reallöneökningen sedan 1999 för lärarna

Svenskarna drömmer om att bli lärare 

Antalet förstahanddsökande till lärarutbildningarna har ökat med 27 procent

Nacka höjer utbildningsbudgeten med 100 miljoner kronor (4,5 procent i höjd skolpeng)

Österåker höjer lärarnas löner med 5 procent

Lärarna är årets lönevinnare

Lärarna är supervinnarna på Borgs budget 

Sveriges högst avlönade lektorer finns i uppsala (15000 kr mer i månaden)

Nu är det viktigt att hålla uppe det goda tempot. En av nyckelfaktorerna till goda kunskapsresultat för landets elever är genom duktiga och engagerade lärare. Det får vi dels genom att investera i lärarna genom god löneutveckling, schyssta (arbets)villkor, goda karriärutvecklingsmöjligheter och kontinuerligt erbjuda fortbildning. Upp till bevis kollegor!

// Edvin 

Miljöpartiet trollar om elöverskott och kärnkraften

För en tid sedan offentliggjorde Socialdemokraterna att de vill avveckla kärnkraften i Sverige. En kontrast till Stefan Löfvens linje när han tillträdde som partiledare för Socialdemokraterna. Nu meddelar Miljöpartiet att de vill börja snabbavveckla kärnkraften redan under nästa mandatperiod. Orsaken till att Miljöpartiet vill snabbavveckla kärnkraften beror enligt Åsa Romson på ett stadigt överskott i energiproduktionen.

För att dubbelkolla Åsa Romsons påstående, om att Sverige kommer ha ett stadigt elöverskott, stämmer så plockade jag fram Energimyndighetens senaste korttidsprognos över energianvändningen och energitillförseln för åren 2013-2015. Varje år lämnar Energimyndigheten två stycken korttidsprognoser till regeringen. Prognoserna som Energimyndigheten presenterar bygger på ett antal antaganden och förutsättningar. Resultaten i prognosen är starkt beroende av till exempel antaganden om ekonomisk tillväxt, bränslepriser och tillrinning i vattenmagasin under de närmaste åren.

I senaste korttidsprognosen för hösten 2013 skriver Energimyndigheten bland annat följande:

”För 2014 och 2015 bedöms en export på 16 TWh respektive 17 TWh. Detta överskott av el beror framför allt på att kärnkraften, men också vindkraften, förväntas öka sin produktion jämfört med år 2012. Den stora elexporten förutsätter dock normal produktion i vatten- och kärnkraftverken eftersom dessa kraftslag dominerar den svenska elproduktionen. Ett torrare år än normalt eller oplanerade avbrott i kärnkraften ger upphov till en lägre produktion och därmed mindre export eller att el behöver importeras.”

I klartext: Överskottet som Åsa Romson hävdar är stadigt bygger bland annat på att kärnkraften som hon vill snabbavveckla fungerar som den ska under ett normalår. Miljöpartiet grundar hela sin avvecklingspolitik på ostadiga prognoser!

Prognoser är prognoser det ska vi ha klart för oss. Korttidsprognosen för 2009 visade att Sverige skulle ha ett överskott på 7Twh men i realiteten fick vi ett underskott på 5Twh och eftersom att kärnkraften stod stilla blev vi tvungna till att importera smutsig el från kontinenten. Tufft för klimatet men också för vanliga människor och industrin. Vi kunde alla följa via olika medier att vanliga människor hade svårt att betala elräkningarna eftersom att priserna sköt upp i höjden. Vintern var kall, dyr och smutsig. Frågan om svensk elproduktion är aktuell för det handlar inte bara om hushållens plånböcker utan även om industrins konkurrenskraft i den globala ekonomin. LKABs elräkning brukar landa omkring cirka en miljard kronor. Ni kan tänka er vad ett öres höjning skulle innebära i ökade kostnader för industrin. Tänk er högre elpriser och en skattechock på mellan 40-90 miljarder kronor. Det är pengar som istället skulle kunna gå till nya jobb och därmed stärka Sveriges konkurrenskraft. Vidare handlar frågan om elöverskottet möjligheter för Sverige att dels exportera ren energi till ett smutsigare Europa samt möjligheter att hjälpa våra grannar emot Rysslands aggressiva gaspolitik.

SVT, SVT2

// Edvin

Lundsberg och bristen på ansvar. Det är inte elevernas eller Skolinspektionens fel.

Det är väldigt många känslor som flyger runt i olika medier om Skolinspektionens tillfälliga avstängning av Lundsberg. Elever och vårdnadshavare som är oroliga över vad som kommer hända den närmsta tiden och lärare som oroar sig över hur de ska försörja sig den närmsta tiden. Det finns människor utanför som antingen tycker att avstängningen är rimlig samt människor som tycker att det indragna tillståndet är kollektiv bestraffning. Något som är viktigt att påpeka är att det indragna tillståndet är en tragisk händelse. Skolinspektionen starkaste kort är just att stänga ned verksamheter genom att dra in ett tillstånd. Däremot ska det mycket till för att Skolinspektionen ska kunna fatta ett sådant beslut.

Skolinspektionen har dragit in tillstånd två gånger tidigare. Jag undrar var alla som tycker att indraget tillstånd är ”kollektiv bestraffning” befann sig vid dessa tidigare tillfällen. Jag undrar var alla som anser att indraget tillstånd är ”kollektiv bestraffning” befann sig när Skolinspektionen bildades samt när skollagen fick grönt ljus av riksdagen. Om indraget tillstånd anses vara ”kollektiv bestraffning” så bör även rimligtvis ekonomiska sanktioner vara det eftersom det minskar huvudmännens möjligheter att använda pengarna till elevernas utbildning.

Känslorna bland elever, lärare och föräldrar på Lundberg kan likställas med känslorna hos elever, lärare och föräldrar som varit med om skolnedläggningar av andra skäl. Det är inte enkelt för någon i sådana här stunder. Det är inte heller en dans på rosor för personerna som fattar besluten om avveckling eller tillfälligt indraget tillstånd. Kort och gott så är det en jobbig process för alla inblandade inte minst för eleverna som verkligen brinner för sin utbildning. En skolgång handlar mer än om att få kunskaper för livet. Det handlar lika mycket om det sociala livet efter skoltid och under helgerna samt om vännerna man får för livet.

Jag är en av dem som ställer mig bakom Skolinspektionens beslut, främst för att myndighetens arbete bland annat är att granska att verksamheterna följer skollagen. Däremot tycker jag det är hemskt att det finns människor som är skadeglada över att skolan tillfälligt mist sitt tillstånd. Många sunkiga kommentarer i stil med ”tji fick överklassen”. Sedan finns det personer som av någon underlig anledning ser de senaste och tidigare händelserna genom fingrarna. Inte för att de tycker att det som hänt är okej (hoppas åtminstone det) utan för att andra skolor kommit lindrigare undan. Många kommentarer i stil med ”Åh men alltså sånt här händer i kommunala skolor varje dag, varför stänger inte Skolinspektionen ned dessa verksamheter?” Eller så radar man upp exempel på skolor där det förekommit våld men där Skolinspektionen inte dragit in tillståndet.

Well. För det första. Skolinspektionen har inte enligt lagstiftningen rätt att stänga ned kommunala skolor. Det är inte Skolinspektionens fel utan snarare lagstiftarna som bär ansvaret för detta. Jag skrev om detta bland annat förra året i Dagens Samhälle. Däremot är det viktigt att understryka att det inte bara går att göra en ändring av lagstiftningen över en natt. Det kräver noggrann utredning. För det andra är det oacceptabelt att våld förekommer överhuvudtaget. Oavsett våldsform. Oavsett driftsform. Det finns inga om och eller men. Det finns bara bättring.

Dessutom går inte Skolinspektionen från noll till hundra efter en tillsyn. Som jag skrev tidigare, det måste mycket till för att Skolinspektionen ska dra in ett tillstånd. I många fall har Skolinspektionen riktat skarp kritik mot skolledningar samt utfärdat ekonomiska sanktioner. Det är inte roligt att få en skarp tillsägelse från Skolinspektionen eller tvingas betala pengar för olika brister. Bakgrunden, som jag ser det, till Skolinspektionens agerande är att varken skolledning och andra vuxna tagit ansvar för elevernas rätt till trygghet. Finns säkert goda intentioner men uppenbarligen har det brustit. Det var därför Lundsberg fick, vad som kan jämföras med en villkorlig frigivning för några månader sedan. Skolledningen har haft flera chanser att visa på bättring.

Jag hoppas att Lundsberg får dra igång verksamheten igen om några månader, att de vuxna tar sig en rejäl funderare om hur skolan kan bli bättre och tryggare för alla elever hela året runt. För det finns ett behov att det finns internatskolor som kan ta hand om barnen när föräldrar exempelvis måste arbeta utomlands. Vidare hoppas jag att vi får en tydlig rättslig praxis även på det här området. Anledningen till att det saknas praxis i dagsläget är för att skolor inte läggs ned på löpande band utan har goda möjligheter till bättring. Skolinspektionen har sedan myndigheten bildades 2008 hittills (och innan gårdagens beslut) ”stängt” två skolor.

Vuxna, personal som vårdnadshavare, har ett enormt ansvar för att upprätthålla ordning särskilt när eleverna inte bor hemma utan i anslutning till skolan. Det här handlar inte om avundsjuka. Det handlar inte om vänster eller höger på den politiska skalan. Det handlar om rätt och fel. Om att vuxna inte tagit sitt ansvar. Det har gått ut över eleverna. Skolinspektionen och eleverna (utom de som ägnat sig åt hemskheterna) är inte bovarna i senaste tidens händelser. Problemet är och har varit bristen på ansvar hos skolledningen och andra vuxna.

// Edvin

DN1, DN2, DN3, SvD1, SvD2, AB

Och dagens utspel från Stefan Löfven är ett luftslott

Tidigare meddelade Stefan Löfven att Socialdemokraterna vill införa ett så kallat treterminerssystem inom högre utbildning. Innan jag går vidare vill jag understryka att Moderata Studenter i Uppsala inte är emot ett flexibelt utbildningsväsende, där studenter har större möjligheter att antingen bli färdiga något snabbare eller kunna ta till sig kunskaper från andra vetenskapsområden. Däremot är vi i Moderata Studenter i Uppsala inte heta för idén att införa ett one size-system ovanifrån. Detta för att garantera kvaliteten i grundutbildningen men också göra det möjligt för exempelvis personalen vid lärosätena att fokusera på att just forska. Vi tror istället att lärosäten tillsammans med studenter och personal bäst kan utforma sommarutbildningarna. Dagens utspel tydliggör även skillnaderna i svensk politik. Vi tror på att verksamheterna genom professionen ska få mer makt medan politikens roll är att ställa höga krav och följa upp verksamheten. Våra politiska motståndare vill att politiker och byråkrater ska detaljstyra verksamheterna.  Jag läste igenom Socialdemokraternas förslag i detalj tidigare. Enligt Stefan Löfven kommer det kosta 30 miljoner kronor för att genomföra detta. Vidare menar Stefan Löfven att förslaget innebär att en treårig utbildning ska kunna läsas på knappt 2,5 år och att en femårig kommer ska kunna läsas på 4 år. På ytan verkar allt frid och fröjd.

Problemen börjar när Stefan Löfvens förslag möter verkligheten. I Sverige finns det totalt 46 universitet och högskolor som får utfärda svenska examina enligt Universitets- och kanslersämbetet. Dessa 30 miljoner kronor som Stefan Löfvens satsning innebär alltså cirka 650 000 kronor per lärosäte. Räcker inte till många platser. Kostnaderna stannar inte bara där. Ordinarie personal som undervisar under höst- och vårterminen ägnar sommarveckorna åt att forska och att åka på semester. För att det hela ska flyta måste lärosätena nyanställa och se över schemaläggningen. Det kostar pengar. Man kan tro att kostnaderna slutar där men faktum är att fler platser innebär fler studenter vilket även medför kostnader inom studiestödssystemet vilket Stefan Löfven med all tydlighet inte har inkluderat i dessa 30 miljoner kronor. För övrigt tipsar jag om Jan Björklunds debattartikel från december 2012, redogör att Socialdemokraterna inte backar upp alla fina ord om fler platser med finansiering inom studiestödssystemet. Det finns många hål i Socialdemokraternas budgetförslag. Vidare finns det exempelvis doktorander under 26 år som undervisar, de är nog inte många till antalet men en fördubbling av arbetsgivaravgiften innebär ökade kostnader vilket Socialdemokraterna inte heller har räknat med i dagens 30 miljoner.

Det finns ytterligare ett problem med ett treterminssystem som många inte tänker på och det handlar just om den tredje terminen. En termin är 20 veckor. Två terminer är 40 veckor. Tre terminer innebär 60 veckor. Problemet är att ett år har 52 veckor. Det saknas alltså 8 veckor. En arbetsvecka motsvarar ungefär 1,5 högskolepoäng. 12 veckor motsvarar 18 högskolepoäng. En termins heltidsstudier motsvarar 30 högskolepoäng. Det innebär att en student som studerar 52 veckor kortar sin utbildning med något mer än en halv termin. För att täppa till detta får man antingen trolla fram 8 veckor eller se till att korta höstterminen och vårterminen. Problemet med det senare är att vi sedan några år tillbaka samarbetar inom Bolognaprocessen och för att få det hela att fungera måste sådana förändringar förankras på Europeisk nivå. Ett påtvingat system ovanifrån kommer även göra det svårare för svenska studenter att studera utomlands eftersom att de allra flesta skolorna fortfarande använder sig av två terminer. Vidare är det viktigt att komma ihåg att färre veckor under hösten och våren påverkar schemaläggningen och tillgången till olika salar. Det är inte enkelt att få plats med 30 högskolepoäng under en arbetsvecka, såvida inte lärosätena börjar knycka åt sig lördagar och söndagar för att få det praktiska att gå ihop. Lokaler kostar – även under helger. Någonstans där ska även studenterna studera och personalen planera undervisningen samt folk ta semester.

Det här är inte första gången som Stefan Löfven och Socialdemokraterna presenterar förslag eller hävdar saker med undermålig fakta. Igår insinuerade Stefan Löfven och Magdalena Andersson, på DN Debatt, att staten kommer betala 1 miljard kronor för JB-konkursen. Verkligheten är att lönegarantiskulden är på omkring 140 miljoner kronor.  Lönegaranti är ett verktyg i konkurser. Ganska pinsamt av Stefan Löfven och Magdalena Andersson att inte veta om detta. Så går det när man agerar i affekt istället för att ta reda på hur det faktiskt ligger till. Det var dock inte första gången! Förra året presenterade Socialdemokraterna sitt förslag om läxhjälp för alla elever på 110 miljoner kronor. Problemet är att 110 miljoner kronor är ungefär 70 öre per elev under ett läsår eller 30 öre under ett helt vanligt år. Det räcker inte långt.

Stefan Löfven gjorde en stor grej av att han ”snodde” dagens utspel från det egna ungdomsförbundet. Jora, det märks med all tydlighet att han gjort just det utan reservationer. Socialdemokraterna saknar inte bara ett trovärdigt regeringsalternativ. Socialdemokraterna saknar även regeringsdugliga företrädare.

// Edvin

Ett tips till alla som arbetar med politikutveckling: Glöm inte innehållet! Väljarna är inte dumma i huvudet, de vet när förslag endast är yta. 

Exit: Jag lämnar Utbildnings- och arbetsmarknadsnämnden

Ibland blir det inte som man tänkt sig. Ibland tar livet en annan vändning. Från och med den 15 augusti blir jag ny politisk sekreterare för Nya Moderaterna i Sollentuna. Jag är oerhört taggad att få arbeta med kommunalråden Douglas Lithborn och Maria Stockhaus samt med gruppledarna, partiföreningen, övriga partier som utgör majoriteten och landets i särklass mest framåtsyftande MUF-förening. Trevligt så här under avslutningsfasen av mina studier. Det nya jobbet innebär dock att jag kommer lämna min plats i utbildnings- och arbetsmarknadsnämnden. Vill därför passa på och tacka för mig samt tacka mina kollegor i nämnden. Jag har haft, snart, tre roliga år i Utbildnings- och arbetsmarknadsnämnden. Vi har gjort oerhört mycket tillsammans, i synnerhet över blockgränsen för att trygga sollentunabornas rätt till en likvärdig utbildning av hög kvalitet. Det innebär inte bara de sollentunabor som valt våra kommunala verksamheter utan elever som valt andra friskolor i kommunen samt andra friskolor och kommunala skolor i andra kommuner. Skyldigheten att tillgodose varje sollentunabos rätt till bästa utbildningen tar inte slut vid kommungränsen. Jag är även stolt över grunden vi lagt inom arbetsmarknadsområden genom möjligheternas kontor. Det tog sin tid men nu är verksamheten på plats och jag önskar personalen all lycka i arbetet med att hjälpa fler sollentunabor att få ett arbete att gå till varje dag. Jag har sett, first hand, vad utanförskap gör med människor och hur det i många fall kan gå i arv och vilka begränsningar utanförskap medför.  Därför är jobben, vid sidan av mitt engagemang för en likvärdig skola med hög kvalitet, en viktig fråga för mig.

Jag vill även passa på att tacka samtliga nämndkollegor för ett gott samarbete under de senaste åren. Anders Morin har varit en duktig ordförande som gjort sitt yttersta för att inte bara genomföra klok allianspolitik men också genomföra klok politik i bred anda. Det är ett tecken på gott ledarskap. Jag vill även tacka oppositionen för gott samarbete i nämnden. Vi har inte varit överens i alla frågor men det har funnits en del frågor där vi kommit överens. Josefin Utas (MP) och David Ask (S) är två personer ur oppositionen jag kommer sakna allra mest. De är pålästa men framför allt konstruktiva vilket bidragit till ett gott klimat i nämnden. Jag är inte en konfliktsökande politiker. Det finns naturligtvis ideologiska och politiska skillnader men medborgarna har höga förväntningar på oss att lösa samhällsutmaningar. Det kräver i många situationer beslut i bred samsyn. Vidare är min syn på förtroendeuppdrag att man företräder alla, även de som inte röstat på en i interna och allmänna val.  Skyttegravskrig får andra personer pyssla med. Avslutningsvis vill jag tacka min gruppledare Maria Olovsson. Jag hade aldrig orkat göra så mycket som jag gjort under de senaste åren utan det starka stödet från Maria Olovsson. Maria Olovsson är en gruppledare som levererar och lyfter hela gruppen genom att uppmuntra alla att visa framfötterna. Maria Olovsson gör allt detta och mer med ett hjärta av guld. Det tuffaste med att lämna nämnden är inte att jag lämnar platsen. Det tuffaste med att lämna nämnden är att jag inte kommer ha Maria Olovsson som gruppledare längre. Däremot är det en tröst att jag kommer få arbeta med Maria Olovsson i ny skepnad. Vidare kommer jag fortsätta vara engagerad i utbildnings- och arbetsmarknadsfrågorna.

Tack och hej då för mig! För denna gång.

Vi ses i korridorerna!

// Edvin

Aftonbladet Debatt – The aftermath

Tidigare idag publicerade Aftonbladet Debatt min replik mot Dogge Doggelitos debattartikel. När jag läste Dogge Doggelitos artikel kände jag att han i grova drag målade upp en beskrivning om Sverige som inte stämmer överens med verkligheten. Utöver uppenbara faktafel om att allt är raserat så erkände han igår i Studio ett att han beskrev en känsla. Tycker att David Lindén träffar rätt både här och här.

Jag har fått många positiva kommentarer om min artikel. Många som håller med mig om att allt inte är nattsvart i enlighet med bilden som Dogge Doggelito beskriver i sin artikel. Jag har även tagit del av negativ kritik mot min artikel. Däremot har oerhört få kommentarer varit kritiska i sak, många som varit kritisa har istället kritiserat mig som person. Min hudfärg. Min utbildningsbakgrund (tydligen är jag både vit och priviligerad men framför allt priviligerad för att jag är en man). Mig som företrädare för Moderata Studenter i Uppsala. Min ålder. En person gick så långt och skrev på Twitter att jag inte borde få yttra mig om hur det var förr eftersom att jag inte levde innan 1988. Ganska starka kommentarer från människor som knappast känner mig eller vet någonting om min bakgrund. Det finns olika sorters nättroll och näthatet är inte endast reserverat för ett fåtal rasister. Hatet finns överallt. Det är något jag har lärt mig genom åren. Dessutom tycker jag att ”ålders”-argumentet är ganska skevt i synnerhet med tanke på att vi har många unga studenter som skriver uppsatser samt forskar om hur det var förr. Hursomhaver. Let’s leave the haters where they belong: In the trash can with the rest of them.

Jag älskar Sverige! Inte bara enbart för att det här är landet där jag både är född och uppvuxen i men främst eftersom att det är här jag har formats. Av vänner, familj, lärare och samhället i övrigt. Jag kommer aldrig glömma bort när jag satt i Universitetshuset i Uppsala och nöp mig själv flera gånger under första föreläsningen efter mitt studieuppehåll. Anledningen till att jag satt och nöp mig själv berodde inte på att jag beundrade den majestätiska arkitekturen. Utan för att jag var stolt. Över mig själv. Att studera vid Uppsala Universitet har varit en dröm jag haft sedan jag växte upp i Tensta. Det var en dröm jag hade tillsammans med min mamma. Jag förverkligade drömmen inte bara av eget hårt arbete men stöd från fantastiska lärare och rektorer genom åren. Lärare och rektorer trodde på mig och aldrig gav upp. Lärare och rektorer som framför allt hade höga förväntningar på mig även när jag hade det som tuffast.

Lika lite som allt är nattsvart i Sverige så är allt inte perfekt heller. Vi har våra utmaningar. Utmaningar som vi måste ta på allvar och möta med klok politik och tillsammans med andra. Om detta har jag skrivit om vid ett flertal tillfällen tidigare och kommer skriva även framöver. Exempelvis här och här. I synnerhet är det frågan om en likvärdig skola jag kommer att arbeta vidare med under hösten. Vi har ett fantastiskt utbildningsväsende, från förskola upp till universitet, som hjälpt människor att bryta sig loss från sociala kedjor och göra fantastiska livsresor. Däremot finns det exempel där elever slussats ut i utanförskap efter nio år i grundskola samt exempel där gymnasieskolor inte förmått att hjälpa varje enskild elev att nå kunskapsmålen i varje kurs. Det finns exempel där kvaliteten skiljer sig, inte bara mellan skolor i samma kommun eller mellan kommuner utan mellan klassrum i samma skolbyggnad. Det är inte små utmaningar som vi står inför. Däremot är det inte omöjliga utmaningar att möta och lösa. Om detta kommer jag skriva mer om i höst. Jag hoppas att människor både innanför och utanför politiken (partipolitiken i synnerhet) är mogna nog att ta sig ur sina skyttegravar samt argumenterar sakligt gentemot mig och inte ger sig på min hudfärg, min utbildningsbakgrund, mitt kön m.m.

// Edvin

”Ursäkta röran – Förnyelse på gång”

Hej allesammans!

Jag tänker vid tillfälle inleda en större förändring av bloggen. Mitt beslut grundar sig på att jag under senare tid kommit fram till att mikroskrivandet på Twitter och Facebook inte räcker till. Då behöver jag fler ord för att tydliggöra mitt resonemang kring komplexa samhällsutmaningar och även åsikter av partipolitisk karaktär. Har under de senaste veckorna känt att vissa inlägg blivit tolkade av personer som läser det de vill läsa. Lite som fan läser Bibeln. Då tycker jag det är viktigt att ha ett forum där jag kan räta ut eventuella frågetecken och öka chansen för ett gott samtal. För det är just det goda samtalet jag är ute efter. Underrubriken till bloggen blir således ”Partipolitiken räcker inte till” istället för tidigare ”Frihet under ansvar”. En större förändring av layouten kanske kommer vid tillfälle. Får se ifall jag orkar med det.

Våra samhällsproblem blir inte lösta av att människor som bedriver skyttegravskrig gentemot varandra över saker som kan grunda sig på felaktiga tolkningar. (Det finns ju också människor som har intresse på att medvetet vilseleda för att vinna en argumentation men är ju vardagsmat). Våra gemensamma samhällsproblem blir lösta genom att människor av olika åsikter stöter och blöter åsikter med varandra för att i vissa fall komma med en bättre lösning. Förändringen på den här bloggen innebär naturligtvis inte att de partipolitiska inslagen försvinner, utan att de får en annan plats på min prioriteringslista.

Jag kommer mestadels skriva om ämnen som intresserar mig mest. Såsom utbildning, arbetsmarknad, globalisering och infrastruktur. Det händer så mycket inom samtliga av dessa ämnesområden varje dag. Därtill är det viktiga frågor som är avgörande för Sveriges möjligheter att konkurrera på den globala marknaden. Därför vore det kul att dela med mig av spännande erfarenheter och tankar till läsarna men också ett sätt för mig att lufta mina åsikter. När det kommer till globalisering handlar det mest om dess fortsatta drivkrafter och hur vi bör förhålla oss vad vi bör tänka på när vi exempelvis diskuterar möjligheter för människor att ställa om mellan arbeten eller när företag behöver bättre förutsättningar för att rekrytera eller stärka konkurrenskraften. Ett axplock om vad som komma skall. I ganska liten utsträckning. Kommer liksom inte bli som tidigare, att jag kommer skriva inlägg varje dag. Lite sporadiskt. Men oftare jämfört med de senaste två åren.

Hoppas ni är med på resan.

// Edvin

 

Timbro trollar om så kallade ”livstidsanställningar”

För er som har följt mig på Twitter under de senaste dagarna, har ni märkt mitt engagemang kring Kommunals arbete under den pågående busstrejken. Man kan väl säga att det hela gick igång rejält när FMSF hyrde minibussar för att som de själva hävdar ”hjälpa patienter och medarbetare”. Nu var och är ju verkligheten den att medarbetare i sjukvården och svårt sjuka patienter har en möjlighet att ta sig till och från Södersjukhuset, Danderyds Sjukhus och Karolinska Sjukhuset. Det finns bussar som åker till och från Sjukhusen och ambulanspersonalen har inte gått ut i strejk. Därtill är det så att det finns tydliga regler för hur man får strejka i Sverige. Regler som upprätthålls av institutioner. Det råder ingen vilda västern på svensk arbetsmarknad som vissa har fått för sig. Det är tråkigt. Att en felaktig världsbild leder till en fullständig krasch i diket.  Faktum, och det är viktigt att poängtera flera gånger särskilt mot personer som jämför Sverige med andra länder när man exempelvis diskuterar relativ fattigdom och dylikt, att Sverige är ett av få länder där det råder lugn och ro på arbetsmarknaden. Vi har bland de lägsta konfliktdagarna i världen. Det innebär att människor som arbetar kan fokusera på sitt arbete och försörja sig själv och sina samt att hårt arbetande företagare kan fokusera på att stärka konkurrenskraften hos företagen. Åk runt till kontinenten och fråga människor hur roligt det är när hela städer och stannar upp på grund av strejker. Då snackar vi massiva strejker som till och med påverkar transporterna.  Det är inte roligt i synnerhet när stora delar av Europa fortfarande haltar och har svårt med tillväxten och statsfinanserna.

Hursomhaver. Det här inlägget handlar inte om den pågående busstrejken, människor med felaktig världsbild eller om hur vår arbetsmarknad är jämfört med andra länder. Anledningen till att jag skriver ett längre inlägg beror i huvudsak på att Timbro kastat sig in diskussionen om ett av förslagen som Kommunal har presenterat. Kravet om att arbetstagarnas anställningsavtal inte per automatik ska förändras vid byten av entreprenörer vid upphandlingar. Idag kan det vara så att människor som exempelvis haft fasta anställningar går miste om dem vid byten av entreprenörer eller att de överhuvudtaget inte ens får en fast anställning eftersom att olika företag kan kamma hem upphandlingarna. Kommunals krav är att byten vid entreprenörer inte ska innebära en försämring av anställningsavtalen.  Malin Sahlén som är ansvarig för samhällsekonomiska frågor på Timbro skriver på SvD Brännpunkt bland annat att ett sådant krav är orimligt. Malin Sahlén skriver att kravet leder till så kallade ”livstidsanställningar”. Vidare presenterar Malin Sahlén en konspirationsteori om att Kommunals egentliga syfte med kravet är att motverka upphandlingar av offentliga tjänster. Vad tycker jag då om detta? För det första. När jag hör ordet livstidsanställningar så tänker jag på anställningsformer där man absolut under några omständigheter inte kan avskeda människor på grund av arbetsbrist eller andra skäl. Att man har en anställning på livstid. Hela livet ut. Faktum är att kravet på Kommunal inte är en livstidsanställning utan det handlar om att anställningsavtal inte får förändras hursomhelst och att människor har goda möjligheter att få en fast anställning. Mycket av servicen från det privata och offentliga grundar sig på att man har en fast anställning. Banklån är ett exempel och i vissa fall kunna hyra en bostad i första eller andra hand. Helt klart att människor som arbetar hårt och regelrätt sliter ut sig själva ska kunna få lån för att köpa en bostad och därmed kanske göra en bostadskarriär. Det är beklagligt att Timbro ägnar sig åt dimridåretorik. En retorik som det är oerhört enkel att slå hål på. Det förstör förtroendet för en Tankesmedja som annars, i exempelvis välfärdsfrågorna, presenterar nya intressanta perspektiv. Sedan är det faktiskt inte kravet orimligt. Parter på arbetsmarknaden har under denna avtalsrörelse tecknat avtal om att anställningsavtalen inte ska förändras vid byten av entreprenörer. Skedde i förra veckan faktiskt mellan SEKO och Almega. Så visst går det att implementera något liknande även för busschaufförerna. När det kommer till teorin om att Kommunal egentligen vill slopa upphandlingar så är det nog bäst ifall Kommunal svarar på anklagelsen. Jag tror snarare att ett oförändrat anställningsavtal vid byten av entreprenörer ökar förtroendet för upphandlingarna hos arbetstagarna.  Man får in en ökad grad av flexicurity avtalsvägen. Entreprenörerna kan hitta nya lösningar för att utveckla offentliga tjänster, det offentliga får bättre verksamheter och människor som arbetar med tjänsterna har en grad av trygghet kvar. Fack, arbetsgivare och den dåvarande regeringen i Danmark hade aldrig kunnat genomföra den danska flexicurity-modellen (som för övrigt ytterst få pratar om idag) utan att balansera förändringarna i den danska arbetsrätten med omfattande reformer i arbetslöshetsförsäkringen.

Avslutningsvis tror jag att parterna, inom kort, kommer träffa ett bra treårigt avtal som är bra för arbetsgivarna och arbetstagarna. Det här är inte första och definitivt inte sista gången parterna på arbetsmarknaden är oense. Nästan 100 år av svensk historia visar att parterna alltid hittar varandra och tar ansvar för svensk ekonomi, för företagens konkurrenskraft på världsmarknaden och människors möjlighet att försörja sig själva med goda villkor. Vi har en fantastisk modell som blir bättre för varje avtalsrörelse eftersom att det är parterna och inte politikerna som bär ansvaret.

// Edvin

Alliansen – Säker röst på tunnebana och Förbifart Sthlm. S, V och Mp – Tystnad.

Idag är jag oerhört glad. Och stolt! På Dagens Nyheters debattsida presenterade regeringens förhandlingsperson och biträndande förhandlingsperson HG Wessberg och Catharina Håkansson Boman inriktningen för tunnelbanans utbyggnad i Stockholmsregionen. Kort och gott kan man säga att förslagen man prioriterar är Tunnelbana till Nacka med bland annat stationer i Sofia och Hammarby Kanal. Dragningar till Nacka kan kompletteras förstärkningar i Gullmarsplan och Slakthuset så att Hagsätralinjen blir en del av den blåa linjen. Måste bara säga att denna dragning är ytterst intressant, tilltalar mig oerhört mycket. Dels för att utbyggnaden också frigör kapacitet på den gröna linjen. Tunnelbana till Solna, via Hagastaden med möjlig förlängning till Arenastaden. Tunnelbana till Barkarby via Akalla och därmed förbindelse med pendeltågstrafiken.

Sammantaget innebär dessa prioriteringar och förhandlingar mellan berörda kommuner, Stockholms läns landsting, privata intressenter och staten att vi är ett kliv närmre en bred utbyggnad av kollektivtrafiken. Förslagen är bra för tillväxten, jobben och stockholmarnas vardag. Stockholm växer. Det är fantastiskt. Men befolkningstillväxten vi vill ha innebär också att vi måste kontinuerligt vårda och utveckla vår infrastruktur. Både vägar och spår. För att det stärker sammanhållningen i regionen och gör att tillväxtens frukter kan gynna hela regionen och inte vissa delar. Det är under Alliansens ledarskap som vi på riktigt har över 100 miljarder kronor i viktiga investeringar, både på vägar och spår, i hela Stockholm. Miljöpartiets, Socialdemokraternas och Vänsterpartiets prat och luftslott är ersatta med riktiga investeringar. Det är något vi ska vara stolta över!

Varken Miljöpartiet, Socialdemokraterna eller Vänsterpartiet har gett några tydliga eller gemensamma besked om viktiga infrastruktursatsningar i Stockholm. De är inte ens eniga i frågan om Förbifart Stockholm. Vänsterpartiet och Miljöpartiet vill skrota Förbifart Stockholm medan Socialdemokraterna… Tja säger sig vilja bygga men senast de gav ett besked så var beskedet att Förbifarten skulle skjutas upp i flera år. Unga Socialdemokrater gick under brinnande valrörelse och lovade att Förbifarten inte skulle byggas. Därtill har de vid tillfällen sagt sig vilja underminera finansieringen av Förbifart Stockholm. Så tar man inte ansvar för hela Stockholmsregionen. Frågan om vad de tre vänsterpartierna tycker är viktig och aktuell. Stockholmarna måste få veta vad som gäller. Viktiga infrastrukturinvesteringar i Stockholm får inte myglas bort bakom stängda dörrar efter valet. Det är just de oklara beskeden och myglet som bidragit till att Stockholm gått miste om viktiga infrastrukturinvesteringar under de senaste trettio åren. Sedan är det intressant att få veta hur viktig frågan om Förbifart Stockholm och andra väginvesteringar är för Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Är frågorna kabinettsfrågor? Det vill säga: Kommer Miljöpartiet och Vänsterpartiet vägra samarbeta med partier som även vill investera i strategiskt viktiga vägprojekt som exempelvis Förbifart Stockholm?

Nu ska jag fortsätta vara glad och stolt. Över Stockholm. En röst på Alliansen i Stockholms kommuner, Stockholms läns landsting och till riksdagen är en säker röst på tunnelbana och väginvesteringar.

Andra som kommenterat:

Finanslandstingsrådet, Finansborgarrådet och Finansutskottets ordförande.

// Edvin