En kortis - Egentligen är det ganska enkelt eller bör åtminstone vara ganska enkelt och glasklart. Antingen prioriterar man jobb och stärker därmed välfärden eller så prioriterar man högre och generösare bidragssystem. Antingen så prioriterar man att ta bort spindelnäten kring försörjningsstödet och dylikt som håller tillbaka många människor så att fler kan få en fot in på arbetsmarknaden eller så lägger man tid, energi och pengar på högre och generösare bidragssystem. Antingen så lägger man kraft på förbättra företagsklimatet så att Sverige kan få fler växande företag vilket därmed ökar männsikors möjligheter att hitta ett jobb och försörja sig själva eller så abdikerar man genom att prioritera högre och generösare bidragssystem. Allt är inte perfekt och där kommer jag och många andra in i bilden. Vi som är företrädare och engagerade inom Nya Moderaterna måste fortsätta vara drivande i arbetet med att hitta nya lösningar för att nå målen; fler i arbete, färre i utanförskap och en tryggad välfärd. Alla kan göra någonting. Man behöver alltså inte vänta på arbetsmarknadsdepartementet för att lösa problemen. Oftast räcker det med lokala initiativ. Jag tänker fortsätta ta mitt ansvar, i synnerhet lokalt i Sollentuna. I förra veckan publicerade DN en artikel om hur stor ungdomsarbetslösheten är i landets samtliga kommuner. Det var en bekymmersam läsning. I många delar av landet slussas många unga ut i utanförskap efter gymnasietiden och har oerhört svårt att komma tillbaka. Sollentuna hamnade på plats 17. Bättre än många andra kommuner men jag är inte nöjd. Tvärtom måste vi fortsätta med reformtempot lokalt. Arbetet med att Sollentuna ska ha Sveriges bästa skolor fortsätter. Nu måste vi lokalt stärka företagsklimatet för att skapa goda förutsättningar för tillväxt och samarbete mellan skolorna och näringslivet. För det är när klyftan mellan studier och arbete blir mindre som fler kommer in på arbetsmarknaden.
// Edvin
Nu är det så här. Tillverkningsindustrin förläggs i asien och östeuropa därför lönerna och skatterna är lägre där. Asien och östeuropa har rudimentära socialförsäkringssystem. Väst kommer aldrig kunna konkurrera med öst vad gäller löner mm. Enda sättet är att decentralisera ekonomin, bort från centralisering, endast i det lokala samhället kan man skapa tillväxt. Tillväxt globalt innebär bara att man extraherar värde från den reala ekonomin och överför den till bank och finansindustrin. Det sossar och moderater kommer få ta ställning till tids nog är om man ska flytta människor dit pengar finns eller flytta pengar dit människor finns, och då kommer det handla om vilket samhälle man vill ha.
Hej Edvin! Jag håller med om att jobben är det centrala!. Problemet idag är att det finns många som aktivt , ansvarsfullt och professionellt söker jobb runt om i vårt avlånga land, men de får inte ut något av sitt jobbsökande. Dvs, de blir bortsorterade, bortexkluderade och mer eller mindre ”utfrysta/utmobbade” från tillträde till den verkliga/riktiga arbetsmarknaden i vårt land. Det handlar ”inte” om personer utan gymnasieutbildning, utan de som hamnar i den här situationen är ofta personer som har både gymnasiekompetens och universitets eller högskoleutbildning och examen bakom sig. Många i den här situationen blir helt enkelt ”utfrysta” och hamnar mot sin vilja därmed utanför både arbetsmarknaden och samhället. De hamnar därmed helt ”ofrivilligt” utanför de sociala skyddsnäten, vilket inte är bra. För, det borde fungera som så att om man envist, aktivt, ansvarsfullt och professionellt söker jobb runt om i hela vårt avlånga land och hela tiden är flexibel gentemot potentiella arbetsgivare så borde man få något ”tillbaka” för att man ”anstränger” sig och är ”ansvarsfull”. Men, så är inte fallet i Sverige idag. Att ”aldrig” få någon uppskattning från något håll och samtidigt se hur bankkontot står kvar på 0 kr månad in och månad ut, år in och år ut är otroligt påfrestande. Varför skall man anstränga sig och investera i utbildning/kompetens och samtidigt söka jobb, men ”aldrig” få någon uppskattning för att man anstränger sig?. De som hamnar i den här situationen har ju räkningar att betala som alla andra,för det är inte som så att alla räkningar slutar att komma därför att man blir ”ofrivilligt” arbetslös. Jag vet personligen hur de arbetslösa har det, eftersom jag själv hela tiden blir bortsorterad, bortexkluderad och utfryst/utmobbad från tillträde till hela den svenska arbetsmarknaden. Detta trots att jag både har utbildning och examen, och dessutom är extremt aktiv, ansvarsfull och professionell med mitt jobbsökande runt om i hela vårt avlånga land. Jag har hela tiden varit mycket flexibel och sökt jobb inom många olika områden och över hela Sverige. Dessutom har jag hela tiden tagit eget personligt ansvar för att bygga på min egen kompetens utan att ligga samhället till ”last”. Samtidigt har jag mycket energiskt, ansvarsfullt och professionellt fortsatt med att söka jobb runt om i hela vårt avlånga land och inom många branscher och områden. Jag har även sökt jobb i våra grannländer, men arbetsgivare vill inte anställa i Sverige längre på grund av FAS 3. Det gör att de som söker jobb och vill ha ett riktigt jobb med en riktig lön blir bortvalda av arbetsgivarna. Den första fråga man får på intervjuer..dvs om man ens blir kallad till någon eller några intervjuer är: Hur många och hur mycket bidrag kan vi få för dig då?. Säger man att det ”inte” finns några bidrag som gäller för en, då avbryter de intervjun och tackar och visar en ”där är dörren”…tack för att du gjorde dig besvär att komma hit!.
Struntprat. Om ni vill driva en nyliberal agenda där social trygghet, fackföreningar och offentligt ägande betraktas som ondskan själv så gör det! Men låtsas inte att er politik är för full sysselsättning. Er gamla husgud Milton Friedman har ju stipulerat att det nyliberal samhället ska ha en konstant hög arbetslöshet för att hålla nere löneutvecklingen och inflationen.