Om några timmar kommer jag att åka på internat med Akademiska Senaten vid Uppsala Universitet. Ett av ämnena vi kommer prata om är övergången från gymnasium till Universitet och högskola. Vi som representerar studenterna har blivit ombedda att berätta om våra egna erfarenheter om övergången. Nedan följer ett axplock av det jag kommer dela med mig av:
Det har varit svårt för mig att sätta ord på alla känslor jag haft under de senaste dagarna men igår föll pusselbitarna på plats. Jag upplever en känsla av stolthet. Stolthet av att dels studera vid ett Universitet som inte bara förbereder mig för framtiden utan gjort mig till en bättre människa. Stolthet att allt jag har slitit för har äntligen fått mig att strax nå ytterligare en milstolpe. Att skriva C-uppsatsen. Twittrade smått om det igår. Det jobbiga med C-uppsatsen har inte varit att samla in material eller läsa igenom relevant litteratur. Det jobbiga har varit alla glädjetårar jag haft att överhuvudtaget få skriva uppsatsen. Det har inte varit en självklarhet. Att få skriva uppsatsen. Att få uppleva det jag upplever i Uppsala just nu. Det jag upplever just nu är ett resultat av flera års slit samt stöd av andra.
Mitt liv har inte varit en dans på rosor, tvärtom har det varit en berg- och dalbana av den värsta sorten där jag möts av fler motgångar än solskensdagar. Däremot har det funnits en punkt av trygghet. En zon av lugn och ro. Av glädje och skratt. En plats där jag kunnat bryta loss från mina kedjor. Det har varit skolan.
Jag var inte guds bästa barn när det kom till närvaron under gymnasietiden i synnerhet efter vårterminen drog igång under andra året. Frånvaron berodde mer på att jag var borta på grund av mitt politiska engagemang. Så här i efterhand kanske jag skulle planerat och prioriterat mina studier lite bättre. Däremot tog jag mitt ansvar redan under gymnasietiden när jag åtta veckor innan ordinarie student beslöt mig för att ta om mitt sista år på gymnasiet. Det var ett oerhört tufft beslut och omställningsperioden var ganska lång men det var rätt beslut. Det var beslutet som garanterade att jag hade en chans att gå vidare med mitt liv. Om det är något jag försöker säga till yngre människor, när jag är på skolkampanj idag, så är det att det aldrig är fel att ta ett extra år för att bli färdig med studierna. Det var rådet jag fick av min fantastiska studie- och yrkesvägledare Lena. Lena som alltid var där från första till sista skoldagen. Jag studerar förvisso inte PolKand men Lena höll alltid min dröm om vidare studier och eller arbete efter gymnasiet vid liv. Jag vågar säga att det jag studerar i dagsläget är bättre och större än det jag planerade för snart tio år sedan (börjar få panik när jag inser hur fort tiden gått). Det går inte att planera livets olika hållpunkter i minsta detalj. Det var Lena som gav mig modet att fortsätta kämpa och det var lärarna som gav mig verktygen att kunna bli bättre på att möta livets olika utmaningar.
Mitt bästa minne från grundskolan var inte att jag fick gå på en friskola eller att jag hade roligt tillsammans med mina vänner under rasterna. Mitt bästa skolminne var när jag en dag klarade av att läsa ord och hela meningar. Kommer ihåg att det var några i klassen, första skolveckorna under årskurs ett i grundskolan, som hade lärt sig att läsa under sommaren. Jag var oerhört frustrerad och irriterad. Jag ville också läsa! Med hjälp av mina fantastiska lärare, Karin och Bodil, lyckades jag! Det var inte lätt men en dag föll alla pusselbitar på plats. Jag satt vid skolbänken och tittade på tavlan. I högra hörnet stod det dag, datum och veckans uppgifter. Jag tittade på tavlan och började tyst uttala orden och meningarna, bokstav för bokstav. Det var en fantastisk upplevelse. Jag blev så exalterad att jag under resten av läsåret skrev uppgifterna i skolboken i förtid.
Jag kommer aldrig glömma stödet som min lärare tillika mentor Katarina gav mig kort efter att min morfar gick bort. Första året var rent personligt ett skitår. Men jag lyckades hantera och smälta allt eftersom livet under skoltid var så mycket bättre. Istället för att vara apatisk hade jag styrka nog att möta allt som var jobbigt och svårt genom att ta mig i kragen och slutföra allt jag hade påbörjat. Jag fick inte högsta betyget i alla kurser men att överhuvudtaget nå kunskapsmålen gav mig en känsla av lättnad. Det gav mig hopp och livet en mening. För mig är inte den svenska lärarkåren samhällsbärare För mig är lärarna framtidsbyggarna. De är personerna som ”bygger” framtidens infrastruktur i olika former. Jag tänker inte förneka att det finns lärare som inte riktigt håller måttet men istället för att klaga på hur dåligt allt är har jag insett att det bästa jag kan göra är att ge dem verktygen att bli bättre. Slutsatserna jag drar av detta handlar om att vi behöver ett ordentligt studie- och yrkesvägledarlyft i svensk skola i synnerhet grundskolan. Dagens och morgondagens elever behöver vägvisare som kan tända självförtroendet hos alla elever. Vidare att vi som universitet kan göra mycket för att ge stöd åt dagens lärare att bli bättre. Den forskningen som vi bedriver här och på andra platser bör vi sprida till lärarna på ett bättre sätt än vad vi gör i dagsläget.
Något Universitetet bör fundera på är att skicka en signal om att ha låga trösklar in till vidare studier men höga förväntningar på alla. Kanske synas på platser och sammanhang där vi inte finns idag. Bryta många fördomar om vad vi gör och till vilka vi är till för. Vi är inte bara en plats för framtidens läkare, jurister och ekonomer. Vi är bredare och större. Våra utbildningsplatser är inte på förhand reserverade för enskilda individer utan alla har både chans och möjlighet att ta sig hit ifall de får rätt verktyg samt tar sig i kragen. Detta är ett arbete som jag tycker att vi bör göra tillsammans med andra. Vi och samhället i stort vinner på det i längden.
Det finns en handfull lärare som jag kommer hylla vid tillfälle. Det finns flera minnen som jag vill dela med mig. Dagens post handlar dock mer om att sätta ord på alla känslor jag haft under de senaste dagarna.
Edvin
Edvin Alam 