Alliansen i Sollentuna – Det handlar om förtroende även mellan valda

För några dagar sedan gick Kristdemokraterna, Nya Moderaterna och Folkpartiet i Sollentuna ut med ett pressmeddelande om att de fortsätter allianssamarbetet utan Centerpartiet i Sollentuna. Bakgrunden beror inte på Centerpartiet utan på samarbetssvårigheter med gruppledaren Anna Myrhed. Jag tycker det är oerhört tråkigt att Centerpartiet inte längre är en del av Alliansen i Sollentuna. Om det är något jag hoppas på så är det att Centerpartiet hittar tillbaka till samarbetet med oss övriga i Alliansen. Det har funnits och finns det ett väldigt stort utrymme att profilera det egna partiet och komma med egna initiativ. Det är något jag har märkt i mitt nämndarbete, i samtliga nämnder jag suttit i, under de senaste åren.  

Utan att tala för andra, kan jag säga att samarbetet med Bo Hansson i Utbildnings- och arbetsmarknadsnämnden har varit exemplarisk. Han har varit en fantastisk företrädare för Centerpartiet men också för Alliansen. I vått och torrt. Det var på Bo Hanssons initiativ som Utbildnings- och arbetsmarknadsnämnden i våras beslutade att utreda förutsättningarna att införa SFF (svenska för företagare) som ett komplement till SFI (svenska för invandrare). Jag kommer verkligen sakna honom i nämndarbetet. Det var bland annat genom Anna Von Essens (dåvarande centerpartist) ordförandeskap i Integrations- och demokratinämnden under förra mandatperioden som jag lärde mig det praktiska arbetet i organisationen.  

Klimatet är tufft i politiken eftersom att det finns många olika viljor i partier och mellan partier. Men för att ett samarbete ska fungera bra är det viktigt att vårda samarbetet samt visa respekt mot sina politiska kollegor som man samarbetar med. Det är på den punkten det har brustit mellan gruppledarna.  Om det är något jag har lärt mig, av egen erfarenhet och av andra personer, så är det att politik handlar om förtroende. Mellan människor. Inte bara mellan förtroendevalda och medborgare utan även mellan förtroendevalda. Om man velar fram och tillbaka i frågor av samma karaktär, inte är transparent gentemot kollegorna, höftar fritt utan förankring eller förvarning vid tillfällen, inte tar hänsyn till samarbetet, vägrar ta in feedback från kollegorna och vägrar tar ansvar eller vågar stå fast vid tidigare fattade beslut så kommer förtroendet att sjunka. Det är vad som har hänt. Man bedriver inte politik på det sättet. Man bedriver inte något slags relationsarbete på det sättet överhuvudtaget.Tydlighet, ärlighet och respekt gentemot de man arbetar med lägger grunden för ett friskt och starkt samarbete.

Det är många som frågat sig vad som kommer hända med politiken härnäst. Ja. Ingenting. Vi förverkligar det vi gått till val på. Mål och visioner. För ett bättre Sollentuna även för framtida generationer.  

// Edvin 

Angående stiftelseombildning av Uppsala Universitet

Tidigare idag presenterade regeringen förslaget om att ge lärosäten möjlighet att ombildas till stiftelser. Frågan har bubblat under väldigt lång tid och jag gissar att diskussionerna kommer ta ta fart runtom i universitetssverige. Uppsala Studentkår har kommenterat regeringens förslag, kort och gott är meddelandet: Keep calm och låt inte diskussionerna om högre utbildning i Sverige reduceras till kapitalförvaltning. För egen del, med tanke på att jag är nominerad av kåren att sitta i Uppsala Universitets styrelse från och med årsskiftet (ifall Uppsala Studentkår får två ordinarie platser) så kan jag meddela följande: Det finns i dagsläget ingen bred majoritet i kårfullmäktige att överhuvudtaget driva frågan. Vid en eventuell omröstning kommer jag att således därför rösta nej till en stiftelseombildning. Mitt ställningstagande grundar sig på det jag meddelade Kårfullmäktige under konstituerande fullmäktige:

”Kårpolitik, som all sorts politik, handlar om förtroende. Att förtjäna förtroende – i mötet med andra människor. Ifall jag tar plats i Uppsala Universitets styrelse kan jag ge ett tydligt besked: Jag kommer inte representera mig själv eller Moderata studenter. Jag kommer representera Uppsala studentkår och min förhoppning är att representera hela kåren även de som inte röstade på mig. Det är sådant ledarskap som behövs. I synnerhet kring frågor rörande Uppsala universitets organisation.”

Det är bland annat av beskedet ovan som jag blev nominerad av Uppsala studentkårs Kårfullmäktige att ta plats i Uppsala Universitets styrelse.

SvD

// Edvin

Ungdomsarbetslöshet (studerande, friktionsarbetslösa och NEET)

Under de senaste dagarna har diskussionerna om hur man mäter arbetslöshet, i synnerhet bland unga, blivit en het potatis. Det hela började med att Statistiska Centralbyrån publicerade en utförlig rapport om ungdomsarbetslösheten, dess sammansättning samt val av definitioner och internationell jämförelse. I den allmänna debatten framkommer det oftast att ungdomsarbetslösheten (15-24 år) skiftar mellan 20-25 procent. Påståendet är rätt och tittar man längre tillbaka på tiden kan man se att den varit lika hög under nästan hela 2000- talet.Däremot innebär det inte, som Statistiska Centralbyrån påpekar, att en fjärdedel av alla ungdomar är arbetslösa. De allra flesta har gymnasiala eller eftergymnasiala studier som huvudsaklig sysselsättning. I Sverige finns det cirka 1,2 miljoner människor i åldrarna 15-24 år, cirka en halv miljon av dessa studerar på heltid.  Nästan en halv miljon unga människor är idag sysselsatta.

Tittar man på ungdomarna i åldrarna 15-24 år, som räknas som arbetslösa enligt den officiella statistiken är nästan hälften av dem studerande något som backas upp av rapporten från SCB (bilden ovan). Anledningen till att länder som exempelvis Danmark, Tyskland och Österrike har lägre ungdomsarbetslöshet beror bland annat på att de har väl utbyggda lärlingssystem i utbildningssystemen. Det innebär att lärlingarna, eftersom att de arbetar några timmar, inte räknas som arbetslösa i den jämförande statistiken. Dock är det viktigt att inte stanna där, för att få grepp om hur situationen är bland ungdomar i Sverige idag är det viktigt att gräva ytterligare i statistiken. Specifikt arbetslöshetens längd bland ungdomar.

Enligt SCBs jämförande studie är Sverige det land där störst andel ungdomar, cirka 32 procent, är arbetslösa i mindre än månad. Därtill var Sverige ett av länderna där lägst andel av ungdomsarbetslösheten utgörs av långtidsarbetslösa (arbetslösa i mer än sex månader eller mer). Statsminister Fredrik Reinfeldt lyfte bland annat upp dessa aspekter av ungdomsarbetslösheten igår. Det var och är bra att titta på ungdomsarbetslösheten ur olika perspektiv för att kunna göra rätt analys av samhällsproblemet. Att Mikael Damberg och Stefan Löfven har svårigheter med det är förståeligt, de har fortfarande inte lärt sig av misstagen från förr. Gör man rätt analys av läget kan man därmed även presentera rätt lösningar för att möta arbetslösheten bland ungdomar. Ungdomar som studerar heltid på universitet kanske inte är i akut behov av arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Exempelvis lyfte Fredrik Reinfeldt upp yrkesintroduktionen som en lösning för att dels minska klyftan mellan arbete och studier samt pressa tillbaka ungdomsarbetslösheten. Andra lösningar handlade om att fortsätta reformera den svenska skolan för att minska utslagningen från den svenska skolan. Detta är däremot inte den enda metoden att titta på arbetslöshet bland ungdomar. Ungdomar är inte en homogen grupp, vissa har bättre fäste än andra på arbetsmarknaden även bland de som är arbetslösa.

EUs statistikmyndighet, Eurostat, har under de senaste åren tagit fram kompletterande arbetslöshets- och sysselsättningsmått. Dessa kompletterande mått ger oss en fördjupad bild om vilka sociala omständigheter människor, i det här fallet ungdomar mellan åldrarna 15-24 år, lever under. Det ger oss en bättre bild för att se hur svårt respektive enkelt det är för vissa ungdomar att komma in på arbetsmarknaden. Ett sätt att mäta detta är att titta på måttet NEET, (Not in employment, education or training), personer som varken arbetar, studerar eller deltar i arbetsmarknadspolitiska program. Tittar man på utvecklingen för andelen ungdomar i åldrarna 15-24 år som varken arbetar eller studerar så har andelen sjunkit sedan 2006 från 9.3 procent till 7.8 procent enligt Eurostat. Jämför man Sverige med övriga EU-länder har vi klättrat även upp på toppen i EU över länder med lägst andel ungdomar utanför arbetsmarknaden eller studier. Från plats 12 år 2006 till plats 7 år 2012. Det är tro det eller ej en framgång eftersom att NEET-siffrorna legat på omkring 10 procent under ganska många år. När det kommer till just den här gruppen ungdomar anser jag att det viktigaste vi kan göra är kort och gott glädjas över att färre står helt utanför men samtidigt är det viktigt att blicka framåt. Det är en grupp ungdomar som inte har en ställning alls på arbetsmarknaden med stor risk för att hamna i permanent utanförskap. Därför är det viktigt att titta på förebyggande lösningar samt lösningar på kort och lång sikt.

Ett sätt att förebygga att ungdomar inte hamnar utanför arbetsmarknaden eller utbildningsväsendet är att införa en framtidsstart i grund- och gymnasieskolan. Vi måste hjälpa unga människor som riskerar att ramla ut utbildningsväsendet innan de gör det och hjälpa tillbaka de som redan hamnat i utanförskap. Jag tycker att det regeringen har gjort inom ramen för Folkhögskolan, de studiemotiverade kurserna, är helt klockrena. Dock behövs det sannolikt fler åtgärder i den riktningen. Framtidsstarten består av tre delar, ett nationellt studie- och yrkesvägledarlyft riktat i grundskolan, yrkesstart och omstart för ungdomar under 20 år

Yrkesstart – Riktar sig till grundskoleelever som inte är säkra på vad de vill göra i framtiden. De får möjligheten att mellan 6-12 månader (20 – 40 studieveckor) bekanta sig med olika yrken och utbud av yrkesstudier. Innehållet är individuellt för att tillgodose varje enskild elevs behov. Eleverna får även en möjlighet att bli behörig till teoretiska gymnasieutbildningar. Omstart – Riktar sig till grundskoleelever som behöver mer tid för att bli behöriga till ett nationellt program eller yrkesutbildning samt till personer under 20 som saknar behörighet till nationellt program eller yrkesutbildning. Studielängden är ett år och deltagarna får under läsåret en möjlighet att bekanta sig med olika utbildningar på gymnasiet eller Folkhögskolan. Skillnaden med vuxenutbildningen är att den nedre gränsen försvinner, det blir mer hands on gentemot en grupp ungdomar som behöver andra insatser än att kanske gå tillbaka till skolbänken.

Detta är ingenting nytt. Under 2010 inledde Finland ett nationellt program för att bland annat ge stöd åt ungdomar som behöver vägledning inför valet av arbete och fortsatta studier. Syftet med den finska modellen är att sänka trösklarna mellan grundläggande och eftergymnasial utbildning genom att minska antalet felval i skolan. En utvärdering av Utbildningsstyrelsen, Finlands motsvarighet till Skolverket, visar att 70 procent av deltagarna har inom minst ett år hittat en studieplats inom en yrkesutbildning, vid ett gymnasium eller en folkhögskola eller gått över till arbetslivet eller ingått läroavtal.

Avslutningsvis. Fredrik Reinfeldt ägnade sig inte åt någonting annat igår än att beskriva verkligheten som den faktiskt är med hjälp av officiell statistik. Fredrik Reinfeldts styrka består inte enbart av att han kommer gå till val med det enda regeringsalternativet. Fredrik Reinfeldts styrka är att han klarar av att titta på komplexa samhällsproblem ur många olika perspektiv.

SR, DN

// Edvin

Ett ord: Kalldusch!

Då är dagen, som väldigt många väntat på, äntligen här! För några minuter sedan publicerade Statistiska Centralbyrån vårens stora väljarundersökning. Det finns ett ord att beskriva dagens mätning: Kalldusch. För ett parti som gör anspråk på att företräda hela Sverige duger inte dagens mätning. Faktum är att opinionsutvecklingen de senaste månaderna borde varit en varningslampa och för att komma tillbaka på banan krävs riktiga tag genom en politik som har sin utgångspunkt i människors vardag.

Det är viktigt att hela partiet rycker upp sig i frågor rörande jobben, skolan, välfärden och ekonomin. Både lokalt och nationellt. Nya Moderaterna har tappat förtroendemark i dessa viktiga frågor under det senaste året och för att vinna valet måste vi vinna väljarnas förtroende i dessa viktiga frågor. Varje dag. Det räcker inte med att säga pass eller ignorera de senaste mätningarna för risken är stor att de blir valresultat om ett år.

Lågkonjunkturen är inne på sitt femte år och till skillnad från tidigare påverkar även konjunkturläget även storstadsregionerna vilket i sin tur kan ha påverkat opinionsläget. Väljarna vet om att Sverige har klarat krisen relativt väl men de kommer knappast belöna oss för tidigare förtjänster. Addera vårens diskussioner om utmaningarna inom hälso- och sjukvården, äldreomsorgen och skolan så blir bilden tydligare. Det är klart att det blir ett förtroendetapp, i exempelvis Stockholmsregionen, när föräldrar ser att barnen inte får jobb eller att skolorna inte håller måttet. För att vinna tillbaka förtroende räcker det inte med att säga ordet förnyelse. För att vinna förtroende och val behöver vi ha en politik för framtiden som vinner förtroende hos breda väljargrupper inklusive de lättrörliga. Det politiska alternativet som lyckas bilda breda väljarkoalitioner är alternativet som kommer vinna valet.

Jag har sagt det många gånger och jag säger det ytterligare en gång till: För att vinna valet måste vi alla arbeta tillsammans. Nationellt men framför allt lokalt. Våra nationella företrädare har ett högt förtroende hos väljarna men de kommer inte kunna vinna väljarnas förtroende och valen åt oss andra genom att skriva artiklar, säga oneliners i rutan eller hålla flertalet presskonferensen.  Ansvaret för att vinna både förtroende (i synnerhet i välfärdsfrågorna) och val hamnar på oss andra. Vi som är aktiva i lokalpolitiken, som är förtroendevalda i diverse nämnder och föreningsstyrelser har ett lika stort ansvar om inte större att bygga en bred och fast bas inför supervalåret 2014. Det kräver bred samhällsanalys, mest förtroendeingivande lösningarna på största samhällsproblemen i frågor som är viktigast för väljarna (ekonomin, jobben och välfärden – därutöver att vi visar att vi kan ta ansvar) och att alla tar ett kliv framåt genom att vara där väljarna befinner sig. Därtill är det viktigt att inte heller göra onödiga snedsteg som kan tära på förtroendet. Inget mindre duger eftersom att ingen annan kommer göra jobbet år oss. Det är vi själva som bär ansvar för hur det går fram till och under 2014. Varje dag är en valdag!

DN, Aftonbladet, SvD, Expressen, SR

// Edvin

P.s. De som drar en parallell till opinionsutvecklingen innan valet 2010 får minus i min bok. 2013 och 2014 är inte 2009 och 2010. Det är inte Mona Sahlin mot Fredrik Reinfeldt. Det är Stefan Löfven mot Fredrik Reinfeldt. Vardagen, för många människor, ser annorlunda ut nu än tidigare. Förra gången vann vi även på att oppositionen inte kunde matcha Alliansen. De lär inte göra samma misstag 2014. Fastna inte i gamla spår!

Om stöd till socialt utsatta områden: Låt inte goda intentioner bli tandlösa

En kortis – Tidigt imorse blev det känt att Alliansen kommer enas om en starkare skrivning i skollagen om att kommuner måste vikta skolpengen utifrån socioekonomiska faktorer exempelvis utbildningsbakgrund och ekonomi. Jag välkomnar att skollagen, inom detta område, stramas upp främst eftersom att skolan har ett kompensatoriskt uppdrag. Det innebär att lärare och rektorer får bättre förutsättningar att möta varje enskild elev. Det är trist att det finns kommuner som inte infört liknande ”system” tidigare. Därmed inte sagt att jag inte är orolig för det är jag. Det finns många kommuner som har ett resurstilldelningssystem som ska kompensera för socioekonomiska faktorer problemet är bara att kunskapsresultaten skiftar mellan kommunerna. För att goda intentioner inte ska bli tandlösa är det oerhört viktigt att alla goda krafter är med för att kunskapsresultaten ska bli bättre. Det är nog med  projekt som har liten effekt på både långvarig sysselsättning och kunskapsresultat. 

Jag förväntar mig därför att Skolinspektionen, Skolverket och SKL fortsätter med sina arbeten om att informera om goda och dåliga exempel samt presenterar handfasta tips om hur kommuner kan förbättra resurstilldelningssystemen. Vidare tycker jag att resurstilldelningssystemen inte ska vara generella utan bör följa eleverna. Varför? Eftersom att verkligheten är den, i exempelvis storstadsregionerna, att många elever väljer skolor utanför den egna bostadsorten i synnerhet under gymnasieåren. Därför bör inte det socioekonomiska tillägget tillfalla områden. Tillägget bör följa eleverna för att stärka likvärdigheten inte enbart mellan områden utan mellan elever i varje klassrum i samtliga skolor. Avslutningsvis hoppas jag att reformagendan för svensk grundskola fortsätter även under de kommande åren dock att vi skiftar fokus från kontrollstationer till att ge bättre förutsättningar för lärare och rektorer att utföra sina arbeten. De stora reformerna finns på plats, fler nationella prov och nya betygssystemet från årskurs sex. Det som behövs nu är bättre förutsättningar för skolorna att sätta in tidiga insatser under grundskolans första år. Forskning och erfarenheter (exempelvis Finland) visar att tidiga insatser är nyckeln till att hjälpa alla elever att nå kunskapsmålen. Huruvida detta ska ske genom ordination, som exempelvis Lärarförbundet förespråkar eller på annat sätt tåls att diskutera men att det måste ske är ett faktum. 

DN, SR, SvD

 

 

// Edvin 

 

Min relation till facket

Under de senaste veckorna har jag noterat att många blivit förvånade över mitt ökade fackliga intresse samt engagemang under årets avtalsrörelse. Alla som känner mig vet att jag inte varit intresserad över fackens engagemang under en avtalsrörelse. Jag har överhuvudtaget inte varit intresserad över de fackliga organisationernas arbete när det inte varit avtalsrörelse. Det beror på att jag haft en felaktig bild om facket och dess uppgifter och därmed kärnan i den svenska modellen på arbetsmarknaden. Får ångest bara av att tänka på vissa kommentarer jag hävde ur mig för många år sedan när jag läste om hur fack och arbetsgivare agerade under tidigare avtalsrörelser och även blockader. Jag tog ett tydligt ställningstagande för ena parten. Inte nödvändigtvis för att det var rätt. Mer för att jag lyssnade mer på andra än på mig själv. Jag är oerhört glad över att jag inte är 16-19 år längre.

Det finns olika anledningar till varför jag haft en skev syn på den fackliga rörelsen. Dels har det med att jag tidigare associerade ”facket” med LO. LO har ett nära samarbete med Socialdemokraterna och arbetar därmed inte med övriga partier som inte tillhör ”arbetarrörelsen”.Ja ni förstår hela grejen.  Det har också att göra med ointresse. Anledningen till att jag har ett brinnande intresse för i utbildningsfrågorna beror bland annat för att jag tillbringat merparten av mitt liv i utbildningsväsendet.

Allt förändrades under 2010. Året då jag tog det stora klivet ut på arbetsmarknaden. Året då jag på allvar fick träffa människor som berättade om sina upplevelser, motgångar såväl som framgångar. Det var mest berättelser om motgångarna som fick mig att på allvar ifrågasätta huruvida det som vänner och bekanta utsattes på var i enlighet med avtal och lagar. Jag kommer ihåg hur jag tillbringade en hel lördag åt att leta upp information på nätet för att hjälpa mina vänner samt bekanta. Det gick så långt att jag frågade några fackligt aktiva vänner om tips på lösningar. Händelserna var en rejäl ögonöppnare. En dörr till verkligheten. Men jag formades även av framgångarna. De fackliga organisationerna finns inte bara till för människor när det har gått åt helvete. De finns där hela tiden. Det finns ett enormt mervärde i att vara fackligt ansluten än bara lön och schyssta villkor under åren man arbetar. Något jag tycker är fantastiskt med Unionens medlemspaket är att det finns något för alla olika typer av medlemmar. Studenter, egenföretagare, pensionärer, chefer. You name it!

Detta innebär inte att jag på något sätt automatiskt står emot näringslivet och arbetsgivarna. Tvärtom. Stärkt företagsamhet innebär förutsättningar för tillväxt och fler i arbete vilket tryggar välfärden. Att huvudlöst slå undan benen för näringslivet innebär att man slår undan benen för alla människor som arbetar inom privat såväl som offentlig sektor. Den svenska modellen är mer än bara konflikter. Faktum är att vår modell är allt annat än konflikter. I verkligheten, om man ska gå ned från förhandlingsborden till köksborden så innebär den svenska modellen reallöneutveckling samt schyssta villkor så att människor kan leva på sin lön och ta hand om sin omgivning. För näringslivet innebär det fortsatt stark konkurrenskraft så att våra företag kan konkurrera på den internationella marknaden. Det är inget nollsummespel. Det är en vinst för arbetstagare och arbetsgivare. Parter som tar ansvar för Sverige både när det är avtalsrörelse och när det råder fredsplikt.  En modell som skänker trygghet till arbetsgivare, arbetstagare och därmed Sverige. Det är en fin relation som vi måste fortsätta vårda och utveckla.

// Edvin

Min hyllning till svensk skola

Om några timmar kommer jag att åka på internat med Akademiska Senaten vid Uppsala Universitet. Ett av ämnena vi kommer prata om är övergången från gymnasium till Universitet och högskola. Vi som representerar studenterna har blivit ombedda att berätta om våra egna erfarenheter om övergången. Nedan följer ett axplock av det jag kommer dela med mig av:

Det har varit svårt för mig att sätta ord på alla känslor jag haft under de senaste dagarna men igår föll pusselbitarna på plats. Jag upplever en känsla av stolthet. Stolthet av att dels studera vid ett Universitet som inte bara förbereder mig för framtiden utan gjort mig till en bättre människa. Stolthet att allt jag har slitit för har äntligen fått mig att strax nå ytterligare en milstolpe. Att skriva C-uppsatsen. Twittrade smått om det igår. Det jobbiga med C-uppsatsen har inte varit att samla in material eller läsa igenom relevant litteratur. Det jobbiga har varit alla glädjetårar jag haft att överhuvudtaget få skriva uppsatsen. Det har inte varit en självklarhet. Att få skriva uppsatsen. Att få uppleva det jag upplever i Uppsala just nu. Det jag upplever just nu är ett resultat av flera års slit samt stöd av andra.

Mitt liv har inte varit en dans på rosor, tvärtom har det varit en berg- och dalbana av den värsta sorten där jag möts av fler motgångar än solskensdagar. Däremot har det funnits en punkt av trygghet. En zon av lugn och ro. Av glädje och skratt. En plats där jag kunnat bryta loss från mina kedjor. Det har varit skolan.

Jag var inte guds bästa barn när det kom till närvaron under gymnasietiden i synnerhet efter vårterminen drog igång under andra året. Frånvaron berodde mer på att jag var borta på grund av mitt politiska engagemang. Så här i efterhand kanske jag skulle planerat och prioriterat mina studier lite bättre. Däremot tog jag mitt ansvar redan under gymnasietiden när jag åtta veckor innan ordinarie student beslöt mig för att ta om mitt sista år på gymnasiet. Det var ett oerhört tufft beslut och omställningsperioden var ganska lång men det var rätt beslut. Det var beslutet som garanterade att jag hade en chans att gå vidare med mitt liv. Om det är något jag försöker säga till yngre människor, när jag är på skolkampanj idag, så är det att det aldrig är fel att ta ett extra år för att bli färdig med studierna. Det var rådet jag fick av min fantastiska studie- och yrkesvägledare Lena. Lena som alltid var där från första till sista skoldagen. Jag studerar förvisso inte PolKand men Lena höll alltid min dröm om vidare studier och eller arbete efter gymnasiet vid liv. Jag vågar säga att det jag studerar i dagsläget är bättre och större än det jag planerade för snart tio år sedan (börjar få panik när jag inser hur fort tiden gått). Det går inte att planera livets olika hållpunkter i minsta detalj. Det var Lena som gav mig modet att fortsätta kämpa och det var lärarna som gav mig verktygen att kunna bli bättre på att möta livets olika utmaningar.

Mitt bästa minne från grundskolan var inte att jag fick gå på en friskola eller att jag hade roligt tillsammans med mina vänner under rasterna. Mitt bästa skolminne var när jag en dag klarade av att läsa ord och hela meningar. Kommer ihåg att det var några i klassen, första skolveckorna under årskurs ett i grundskolan, som hade lärt sig att läsa under sommaren. Jag var oerhört frustrerad och irriterad. Jag ville också läsa! Med hjälp av mina fantastiska lärare, Karin och Bodil, lyckades jag! Det var inte lätt men en dag föll alla pusselbitar på plats. Jag satt vid skolbänken och tittade på tavlan. I högra hörnet stod det dag, datum och veckans uppgifter. Jag tittade på tavlan och började tyst uttala orden och meningarna, bokstav för bokstav. Det var en fantastisk upplevelse. Jag blev så exalterad att jag under resten av läsåret skrev uppgifterna i skolboken i förtid.

Jag kommer aldrig glömma stödet som min lärare tillika mentor Katarina gav mig kort efter att min morfar gick bort. Första året var rent personligt ett skitår. Men jag lyckades hantera och smälta allt eftersom livet under skoltid var så mycket bättre. Istället för att vara apatisk hade jag styrka nog att möta allt som var jobbigt och svårt genom att ta mig i kragen och slutföra allt jag hade påbörjat. Jag fick inte högsta betyget i alla kurser men att överhuvudtaget nå kunskapsmålen gav mig en känsla av lättnad. Det gav mig hopp och livet en mening. För mig är inte den svenska lärarkåren samhällsbärare För mig är lärarna framtidsbyggarna. De är personerna som ”bygger” framtidens infrastruktur i olika former. Jag tänker inte förneka att det finns lärare som inte riktigt håller måttet men istället för att klaga på hur dåligt allt är har jag insett att det bästa jag kan göra är att ge dem verktygen att bli bättre. Slutsatserna jag drar av detta handlar om att vi behöver ett ordentligt studie- och yrkesvägledarlyft i svensk skola i synnerhet grundskolan. Dagens och morgondagens elever behöver vägvisare som kan tända självförtroendet hos alla elever. Vidare att vi som universitet kan göra mycket för att ge stöd åt dagens lärare att bli bättre. Den forskningen som vi bedriver här och på andra platser bör vi sprida till lärarna på ett bättre sätt än vad vi gör i dagsläget.

Något Universitetet bör fundera på är att skicka en signal om att ha låga trösklar in till vidare studier men höga förväntningar på alla. Kanske synas på platser och sammanhang där vi inte finns idag. Bryta många fördomar om vad vi gör och till vilka vi är till för. Vi är inte bara en plats för framtidens läkare, jurister och ekonomer. Vi är bredare och större. Våra utbildningsplatser är inte på förhand reserverade för enskilda individer utan alla har både chans och möjlighet att ta sig hit ifall de får rätt verktyg samt tar sig i kragen. Detta är ett arbete som jag tycker att vi bör göra tillsammans med andra. Vi och samhället i stort vinner på det i längden.

Det finns en handfull lärare som jag kommer hylla vid tillfälle. Det finns flera minnen som jag vill dela med mig. Dagens post handlar dock mer om att sätta ord på alla känslor jag haft under de senaste dagarna.

Edvin

”Det som händer i vår omvärld påverkar oss”

Tidigare idag presenterade Finansminister Anders Borg Alliansens vårproposition i riksdagen. Syftet med en vårproposition är att presentera medel- och långsiktiga prioriteringar för den ekonomiska politiken framåt och när det behövs justeringar i den nuvarande budgeten. Om jag inte är helt fel och cyklar gjordes en större justering av statsbudgeten i kölvattnet av finanskrisen 2008 i vårpropositionen 2009 för att bland annat hjälpa Island. 

Snabb omvärldsanalys

Om vi tar en titt runtom i vår omvärld är ser vi ett uppdelat Europa. Ett Sydeuropa som fortfarande går igenom både ekonomisk och politisk kris vilket påverkar hela Europa vilket i sin tur påverkar oss i Sverige, ett Kina där tillväxten dämpas och ett USA där budgetbråket fortsätter och nödvändiga tillväxtreformer hamnar på hyllan. När det gäller Sydeuropa är Italien ett bra exempel på vad som kan hända ifall man inte orkar ta nödvändiga steg för att presentera trovärdiga regeringsalternativ innan val. Politisk kaos brukar sällan vara bra i synnerhet när landet i fråga tampas med stora ekonomiska bekymmer. Kan vara värt att tänka på inför valet 2014. Det finns ett regeringsalternativ, Alliansen mot fyra stycken nyanser av hot mot tillväxt och jobb. Svensk ekonomi är beroende av att det går bra i omvärlden, nästan tre fjärdedelar av Sveriges varuexport går till Europa. År 2012 var de tio största exportländerna följande: Norge, Tyskland, Storbritannien, USA, Danmark, Finland, Nederländerna, Belgien, Frankrike och Kina. Hur ser prognoserna ut för just dessa länder under 2013 och möjligen 2014? 

Tillväxten i Kina håller på att mattas av till lägre nivåer än prognosmakarna hade räknat med. Det innebär sämre förutsättningar för Sverige och Europa att få draghjälp. För några dagar sedan reviderade Franska regeringen ned tillväxtprognosen och reviderade upp budgetunderskottet. EU-kommissionären Olle Rehn gick ut för några dagar sedan och sade att Frankrikes problem kan påverka hela Eurozonen. Historien är likadan i Storbritannien, tillväxten revideras ned och arbetslösheten förväntas öka och landa över 9 procent 2013 enligt OECD. För några veckor sedan reviderade Norges motsvarighet till Statistiska Centralbyrån ned tillväxtprognoserna samtidigt som landet försöker motverka en bostadskrasch vilket skulle få förödande konsekvenser för den Norska ekonomin och även svensk ekonomi eftersom att det är ett av länderna vi exporterar mest till.  Storyn är likadan i Danmark, Finland, Tyskland och USA. För Eurozonen i helhet ser det j*vligt ut rent sagt. Så här ser vår verklighet ut. Det som händer i Europa påverkar oss i allra högsta grad i Sverige. Ett faktum inte ens Magdalena Andersson kan trolla sig förbi även om hon försöker gömma sig i sagornas värld. Tror för övrigt att ett Stefan Löfvens och Magdalena Anderssons beteende, att låtsas som att det inte regnar, straffar sig i längden. Väljarna är inte dumma utan ser samt lever i verkligheten.  

Vårpropositionen – Kommentarer i korthet 

Jag har i andra sammanhang skrivit, twittrat och pratat om vikten av att fortsätta med tillväxtreformer bland annat genom att stärka företagsamheten i Sverige. Höga kostnader att anställa och krångel gör det svårare för fler växande företag i ett läge när vi just behöver tillväxt av nya jobb. Därför blev jag glad när Alliansen för några dagar sedan presenterade fler reformer inom just detta område. Bland annat genom att föreslå en förändring av 3:12-reglerna och förslag om att slopa ansöknings- och anmälnings-förfarandet vid frivillig skatteskyldighet vid uthyrning av verksamhetslokaler. Lite senare i år kommer investeringsavdraget att bli verklighet vilket kommer vara ett tillskott för människor som vi förverkliga idéer till växande företag. 

Samtidigt som det är viktigt att skapa förutsättningar för tillväxt och nya jobb är det även viktigt att bygga broar till jobben. Antalet platser i utbildningssystemen varierar dels på grund av ungdomskullar och på konjunkturen. Sedan 2006 har antalet utbildningsplatser ökat dels för att ungdomskullarna varit större men också för att möta krisernas effekter. Därför är det positivt att Alliansen skjuter till tre miljarder ytterligare för att göra det enklare för människor att genom olika utbildningsformer komma i arbete. 

Min bedömning är dock att regeringen i budgetpropositionen för 2014 bör lägga större fokus på fler platser inom yrkesutbildningarna i synnerhet yrkesvux för att hjälpa fler människor att komma i arbete. Jämfört med de traditionella arbetsmarknadsutbildningarna som många vurmar för är platserna i yrkesvux billigare och bidrar till att stor andel människor kommer i arbete efter avslutade studier. Trots att det är lågkonjunktur skapas det många nya jobb, då är det bra att förbättra matchningen för människor som står långt borta från arbetsmarknaden. Apropå debatten om antalet utbildningsplatser är det värt att påminna om att den dåvarande Socialdemokratiska regeringen minskade antalet platser i vuxenutbildningen med cirka 80000 helårsplatser mellan åren 1999-2006. Den som kastar sten bör nog göra det utanför glashuset. 

När det gäller ungdomsarbetslösheten är jag positiv över det förnyade reformtempot dels hos Alliansen men också hos arbetsmarknadens parter. En orsak till att andra länder varit bättre på att hålla nere ungdomsarbetslösheten är för att de haft bättre lärlings- och yrkesutbildningar  vilket bidragit till att en stor andel får jobb efter studierna. I Sverige avvecklade dåvarande S-regeringarna detta och reformeringen av gymnasiala yrkesutbildningarna under 90- talet bidrog till att fler hoppade av. För att pressa tillbaka utanförskapet bland unga behövs alla goda krafter och där kan parterna fortsätta sluta viktiga bitar av jobbpakten via branschvisa avtal och regeringen skjuta in med stöd genom ersättning till handledare, lägre arbetsgivaravgifter vid lärlingsanställningar och dylikt. Just det senare hoppas jag får godkänt av EU-kommissionen och inte får tummen ned som den föreslagna sänkningen av tjänstemomsen fick för några år sedan. 

Alla dessa reformer för att möta krisens effekter är bra och viktiga men för att kunna skapa ännu bättre förutsättningar för jobben behövs det mer av Anders Borg och Sverige i Europa. De statsfinansiella kriserna och konkurrenskraftsproblemen kommer bestå och det finns ett stort politiskt motstånd mot att genomföra nödvändiga reformer. Sverige har genom Anders Borg och Fredrik Reinfeldt varit tydliga med att vägen till tillväxt och nya jobb kommer genom reformer på arbetsmarknaden, satsning på utbildning, fokus på forskning och innovation samt satsningar inom infrastruktur. Detta gör båda tillsammans med andra vänner i Europa. Motståndet står Magdalena Anderssons och Stefan Löfvens partivänner för som hellre prioriterar det gårdagens Europa och gärna försöker skippa ansvarskortet genom att föreslå politiken som orsakade problemen i första början. 

Sammantaget är det en vårproposition som erkänner den bistra verklighet vi befinner oss i samtidigt som vi kan justera för att möta krisens effekter samt förbättra förutsättningarna för tillväxt och företagande i Sverige. Sådana reformer är viktiga. En anledning till att Sverige återhämtade sig från 90- talskrisen men också, än om för en kort stund efter, finanskrisen 2008 beror på viktiga reformer som förbättrade arbetsmarknadens funktionssätt och som stärkte Sveriges konkurrenskraft i världen. Därför är jag glad att leva i ett land där vi kan leverera fler reformer i den riktningen. Ansvar och prioriteringar lönar sig. Alltid. 

// Edvin 

4 förslag för en likvärdig skola utan förstatligande och skrotad valfrihet!

Att familjers socioekonomiska bakgrund i många fall avgör elevers skolresultat är en lika stor kioskvältare som att familjer med högre utbildningsbakgrund och bättre ekonomisk standard tenderar att göra aktiva skolval. Innebär det att vi måste skrota skolval, förstatliga skolan eller begränsa invandringen (sista biten har jag märkt att vissa lyft fram för att legitimera unken rasism. Viktigt därför att alla frihetliga krafter inte köper den problembilden och lösningarna) för att höja resultaten och stärka likvärdigheten i hela landet? Självklart inte! Faktum är att det krävs oerhört lite för att göra mycket för många elever.

Ett stort kliv i rätt riktning är att samhället har högre förväntningar på alla. Forskning visar att förväntningar spelar roll. Om vi tror att elever med en viss bakgrund kommer prestera sämre och nöjer oss med det då får vi urusla resultat. Upp med hakan, det kostar inget att ha höga förväntningar och tro på att alla elever kan nå målen i alla ämnen.

Det andra vi kan göra är att förbättra skolvalet så att alla får möjlighet att välja men framför allt tillgodose sina rättigheter. Sjukvårdscoacherna i Stockholms läns landsting har bidragit till att patienter får rätt stöd i tid istället för att vara stora frågetecken. Genom att stärka studie- och yrkesvägledarna samt se till att alla föräldrar får ta del av valfrihetens fruker samt får verktygen att ställa krav, till folkvalda och medarbetarna, på bättre kvalitet

Det tredje vi politiker kan göra är att myndigförklara pedagogerna och ge dem verktyg att utföra sina arbeten. Byråkrati ska inte komma i vägen för att elever ska få stöd i god tid. Nyckeln till goda resultat är duktiga lärare som vår vara lärare och rektorer som får utrymmet att just leda. Det finns många politiker som tror sig veta vilka arbetsmetoder som fungerar samt gillar att pilla mykcet på inputsidan. Välvilja som egentligen är pekpinnar i skolan slutar sällan bra. Sätt höga mål och följ upp verksamheterna men bestäm inte över hur-frågorna.

Det fjärde handlar om att få på plats en forskningskanon så att lärare och rektorer får kontinuerlig information om nya metoder för att hjälpa alla elever nå målen i alla ämnen. Det händer mycker på forskningsfronten men oerhöt lite slussas till skolvärlden. Dessutom kan en forskningskanon bli ett bra verktyg för lärare och rektorer som vill karriärutveckla inom akademin

Kunskaperna om vad vi behöver göra finns, kan vara en bra idé att faktiskt verkställa istället för att enbart klaga!

DN1, DN2 DN3

Framtidsstart och likvärdighetsgaranti är verktyg för att minska snedrekryteringen

Eva Nordmark, ordförande TCO, skriver i Studientliv det behövs reformer för att stärka skolan och minska snedrekryteringen till högre utbildning. Jag håller med och ger mina synpunkter på hur vi kan få en kunskapsskola som utjämnar livschanser för alla elever. För att minska den sociala snedrekryteringen till universitet och högskola behövs en framtidsstart som består av tre delar: studie- och yrkesvägledarlyft, yrkesstart och omstart samt en likvärdighetsgaranti.

Enligt Skolverket fullföljde 31 procent av eleverna som började gymnasiet 2008 inte sina studier under den tänkta studietiden. Orsakerna är olika allt från byte av utbildning till avhopp. För att minska antalet felval och avhopp behövs ett nationellt studie- och yrkesvägledarlyft i enlighet med lärarlyftsmodellen. Elever förtjänar bättre studie- och yrkesvägledare och landets studie- och yrkesvägledare förtjänar bättre och kontinuerlig fortbildning.

Alla vet inte vad de vill bli när de är 14-15 år gamla utan väljer en gymnasieutbildning som känns rätt eller följer strömmen. Genom en yrkesstart kan vi ge alla elever chansen att göra medvetna val. Yrkesstarten riktar sig till grundskoleelever som inte är säkra på vad de vill göra i framti­den. De får möjlighet att mellan 20–40 studieveckor bekanta sig med olika yrken och utbud av gymnasiala yrkesstudier. Innehållet är individuellt för att tillgodose varje enskild elevs behov, eleverna får även en möjlighet att under studietiden bli behöriga till teoretiska gymnasieutbildningar. Genom detta värnar vi viktiga principer om likvärdighet och valfrihet i skolan.

För elever som inte klarat grund- eller gymnasieskolan brukar komvux eller folkhögskolan vara alternativ. Problemet med utbildningsformerna är de stelbenta reglerna, istället behövs tidigare insatser för att nå ut till de som behöver stöd i utbildningen allra mest. Omstarten riktar sig till alla som är under 20 år och som behöver skräddarsydda utbildningar för att antingen bli behöriga till ett nationellt program eller färdiga med sina gymnasiala studier. Det innebär bättre möjligheter för elever mellan 15-18 år, som varken studerar eller arbeta, att komma tillbaka.

Lärare måste vara lärare istället för att vara pappersvändare samt ha tid att möta varje enskild elev. Det första uppnår man genom att minska på lärarnas administrativa börda. Mer tid för lärare att vara hos eleverna innebär bättre förutsättningar för alla elever att klara kunskapsmålen. För att skapa goda förutsättningar för lärare att möta varje enskild elev måste skolpengen kompletteras med en kompensatorisk summa. Nacka är ett bra exempel på en kommun där eleverna presterar bättre än förväntade resultat det beror på den kommunala likvärdighetsgarantin som ger skolor bättre förutsättningar att möta eleverna.  Fler kommuner bör ta efter genom att se över resurstilldelningen lokalt för att införa liknande garantier. Nationellt kan regering såväl som opposition underlätta genom att komma överens om ett bra stöd tillsammans med kommunerna och friskolorna som gynnar alla elever istället för att komma med otillräckliga engångssatsningar.

Tillgången till god utbildning får aldrig handla om var man kommer ifrån utan om var man är på väg samt var man vill i livet. Klarar fler elever grund- och gymnasieskolan har vi kommit långt i arbetet med att minska den sociala snedrekryteringen till högre utbildning. Jag hoppas att tillsammans med Eva Nordmark och TCO komma fram till fler reformer för att förbättra svensk skola för alla elever.

Edvin Alam

Ordförande Moderata Studenter Uppsala

In other news

Utredarna: OECD visar än en gång bristerna i den svenska skolan.